I Naima Chabouns andra diktsamling ”Äpplen och päron” ringer Sifo och vill veta hur diktjaget tror att det skall gå för svensk ekonomi under de kommande sex månaderna. Det långdragna icke-svaret är förstås en poets men också den enskilda, ensamma människans när gårdagens, dagens och morgondagens middagar listas jämsides med den existentiella förtvivlan som kapitalismen genererar: ”[…] varje minut går jag miste om möjligheter, varje minut undkommer jag med livhanken i behåll, imorgon blir det soppa, ärtor och fläsk, ekologiska ärtor, ekologiskt fläsk, vad tjänar det till att handla, vad tjänar det till att tro [...]”
Chahboun debuterade 2011 med ”Okunskapens arkeologi”, en tät och infallsrik diktsamling centrerad kring fallet med makarna Julius och Ethel Rosenberg, med utvikningar kring bland annat atombomben, en familj av testdockor och djurparker. ”Äpplen och päron” är både mer stram och mer spretig än debuten men temana är delvis desamma: den okunskap som gömmer sig i vår kunskap, människans litenhet inför systemet, mönstrens förmenta sanningar.
Boken är uppdelad på sex sviter som skiljer sig åt formmässigt, från numrerade fragment och tioradiga dikter till halvsideslånga prosastycken. I den kortaste sviten kallad ”Problem” listas något som liknar räknebokens lästal, utan frågeled: ”Lars tjänar tjugo procent mer än Eva, som tjänar fyrtio procent mer än Rafael.”, ”En tjeckisk byggarbetare faller från en tio meter hög byggställning med en genomsnittlig hastighet av åtta meter per sekund.”
Språket är aldrig oskyldigt hos Chahboun. Formen genererar sina egna sanningar, ”vad som helst kan bevisas/bevisa det” står det i samlingens bästa dikt ”KUNSKAPSFABRIKEN” där universitetet tecknas som en perpetuum mobile. I denna dikt förankras Chahbouns poesi som ibland kan bli väl abstrakt och cerebral, för mycket fantasi och för lite konkretion, i den underliga byggnaden. Detsamma gäller för vissa av de korta numrerade dikterna:
Ett nyfött barn kan inte skilja mellan sig själv och omvärlden,
står det i häftet från BVC.
Jag lägger barnet i knät och nyper mig själv i låret.
Jag nyper en gång till, hårdare. Huden vitnar och rodnar,
ett blåmärke slår sakta ut.
Jag nyper barnet i låret.
Frågan om perspektiv är central i ”Äpplen och päron”, liksom vetenskapens oförmåga att beskriva världen, och hur den likväl, genom sina förenklingar håller samman den. Äpplet, kunskapens frukt som (inte) trillade i Newtons huvud återkommer förstås genom samlingen. Jag önskar att fler bilder och figurer hade gjort det. Bristen på tydliga linjer att följa är å andra sidan kongenial med den värld som frammanas i dikterna, ”i verkligheten finns inga regler/ och ändå, regelbundenhet” heter det på ett ställe och ”ett system av slumpmässiga sammanträffanden” på ett annat. Verkligheten faller isär i sina förvirrande beståndsdelar. När Chahboun låter tio rader utan klart samband följa på varandra blir jag ändå tveksam till det som poetisk princip.
Men bland enskildheterna finns mycket att tycka om, till exempel de många meningar som balanserar mellan underhållande nonsens och gåtfullt djup: ”men allvarligt,/ om livet inte är en tävling/ varför går det på tid/ att jaga på morgonen/ och skriva kritik på kvällen”, eller den förtvivlan som anas i de större prosasjoken där diktjaget ber om att få pausa ”det där myllrande gyttret som kallas historien” och tar emot det ovan nämnda samtalet från Sifo. Här är Chahbouns poesi lågmält anspråksfull och intelligent, med politisk klangbotten men utan plakat och pekpinnar. Jag hoppas att det inte dröjer ytterligare åtta år till nästa bok.
