Propagandans berättarteknik är en märklig bok om ett angeläget ämne. Angeläget för att – ja, behöver jag förklara det? Med tanke på Brexit-kampanjens faktafria retorik, Putins trollfabriker, Youtube-klipp från IS samt vår tids alla konspirationsteorier, populister och missnöjespartier kunde få saker vara mer aktuella än att lära sig förstå och genomskåda propaganda. Märklig för att jag inte förstår vad boken vill säga mig. Den är tom på den plats där man är van att hitta en tydlig avsikt i böcker, vare sig man håller med om författarens tes eller inte.
Vulovic kan sitt ämne, det är inte där problemet ligger. Han skriver klart och lättillgängligt för en bred publik, samtidigt är hans kommentarer så försiktiga och triviala som om han riktade sig till akademiker. När svenska nazister som slogs på Tysklands sida i andra världskriget talade om den vedervärdiga rysslukten från fiendesidan var det ett tydligt uttryck för avhumanisering, förklarar Vulovic. Ja, vem förstod inte det?
Vulovic vill få syn på den för propagandan generella berättartekniken. Men använder propaganda några andra grepp än allt berättande som vill engagera en masspublik? När han recenserade Mein Kampf mitt under brinnande krig konstaterade George Orwell att hälften av de filmer man ser berättar samma story: från underläge till triumf.
Större delen av boken ägnar sig Vulovic åt att studera svenska kommunistiska och nazistiska tidningar från 30-talet. Tidningarna, med titlar som Stormklockan och Stormfacklan (gissa vilken som är kommunistisk respektive nazistisk!), innehöll noveller och soldatbrev från svenskar i strid utom- lands. För kommunisterna betydde det spanska inbördeskriget, medan nazisterna slogs i Finland och på östfronten. Båda sidor ville värva unga, riktningslösa män ur arbetarklassen och lockade med en liknande partigemenskap. Nazisterna ville dessutom göra bönder av arbetare, eftersom bonden är rasens källa och livskraft.
Ingenstans har väl eftervärlden ett så tydligt facit som när det gäller Sovjetunionen och Nazityskland. Vulovic utvinner inga nya eller intressanta slutsatser ur sitt material.
För att en propagandanovell ska bli övertygande krävs ett antal ovidkommande men trovärdiga vardagsdetaljer, noterar Vulovic – och i den iakttagelsen lever boken upp. Medan författarna gör sitt bästa för att förföra sina läsare riskerar de själva att bli förförda av litteraturens uttrycksmöjligheter. Plötsligt har de lagt ner sin själ i ett försök att beskriva regnvåt asfalt i stället för att förmedla ett ideologiskt budskap.
Nazistiska propagandanoveller skrivs även i dag, och att döma av Vulovics exempel verkar de vara mycket våldsammare än 30-talets. Det räcker inte längre med att ta över fädernegården, nu ska huvudpersonen återupprätta sin stolthet genom att tortera ihjäl invandrade våldtäktsmän. Om det säger något om den svenska nazismens utveckling eller bara beror på att all populärkultur har blivit våldsammare förklarar inte Vulovic.
