Proletärerna i begärets industri

ANNONS

Till en början verkar Mattias Anderssons bok Porr, en bästsäljande historia ganska förtroendeingivande. Kanske för att han härmar Susan Faludi och besöker en porrfilmsinspelning, för att se med egna ögon. Det är ett bra reportage.

Sedan blir det mera obehagligt: det obehag som alltid tränger sig på när man ska granska pornografin från en avvägande, kritisk synvinkel. Framför allt uppstår obehaget därför att man tvingas mot endera av två lika omöjligt sanningsförvrängande poler. Å ena sidan de cyniskt relativiserande liberalernas och subkulturfetischisternas försäkran om att allt är "frivilligt" och att porren befriar människors - inte minst kvinnors - fantasier och njutningsstrategier. Å andra sidan alla kategoriska fördömanden, från religiösa fundamentalisters sexualfientliga censurförsök, till feminismens trosvissa försäkran om att porr är teorin till våldtäktens praktik. Mattias Andersson gör nog sina försök att balansera mellan polerna, men tenderar ändå till sist att lägga sig ogenomtänkt nära den liberala, människoföraktande "anything goes".

ANNONS

Obehaget uppstår egentligen av den situation, där världen saknar gemensamma, legitima moraliska ramar, och där allt därför bara blir en mer eller mindre vettlös kulturkamp mellan olika moralismer. Pornografin är en utflyttning av den sexuella fantasin till realiseringar i media. Därmed blir fantasin också möjlig att exploatera: den blir en varuform. Internetporren - Andersson uppger att det nu finns 260 miljoner porrelaterade webbsidor - innebär en påtaglig brutalisering av denna exploatering av varje tänkbar egenhet på begärens område.

Men Andersson lämnar för det mesta specialinriktningarna därhän - med mer eller mindre outtalad avsmak - och koncentrerar sig på svenska, och i viss mån amerikanska heteronormativa mainstreamuttryck. Därmed får hans framställning en slagsida åt det "normala" och jämförelsevis harmlösa. Andersson väljer konsekvent bort psykologiserande perspektiv: han frågar sig förundrat varför porrutbudet bara ökar och ökar. Svaret kan man få med en mycket enkel psykologisk aritmetik: porren stimulerar begäret men förlöser det inte. Därför behöver porrkonsumenten bara mer och mer.

Andersson konstaterar att porrens proletariat är människor med "okvalificerade yrken" som väljer ett avvikande sätt att bli synliga i synlighetskonkurrensens tidevarv. Ibland snuddar han vid lyckliga horan-myten, ibland påstår han att det värsta problemet för porrarbetarna är stigmatiseringen från det övriga samhället. Ungefär som 1800-talets dubbelmoral: bordellerna är legio men alla hatar horan och driftsutlevelsen.

ANNONS

Men alla fattiga och trygghetsberövade människor väljer ju inte att exponera sina kroppar, och Anderssons både tafatta och raljanta normaliseringsförsök motsägs dessutom, genom ett slags realismens triumf, av hans egna reportage. Man behöver inte läsa särskilt långt för att förstå att porrstjärnan "Nora Nord" är en människa som saknar grundläggande trygghets- och identitetsvärden. Smärtsamma detaljer ur filminspelningsreportaget, som blod ur underlivet och fyratimmarsstånd, bidrar inte direkt till bilden av porren som bara en bland många (o)möjligheter för människor som inte har några val i det nya obarmhärtiga klassamhället. Dessutom är det en väsentlig skillnad på att göra porr och att vara vårdbiträde eller hamburgerstekare. De sistnämnda må vara underbetalda och överexploaterade, men de behöver inte exponera sina könsorgan offentligt.

Skam är inte en social konstruktion, det är en grundläggande mänsklig egenskap, och övergrepp på skammen får konsekvenser. Bakom Anderssons hållning ligger för övrigt den gamla vanliga liberala idiotin om individens rationella val, och förakt för exempelvis psykoanalytiska perspektiv på människors handlingsmotiv och självinsikter. Andersson gör ingående försök att "bevisa" exakt hur stor porren är ur ekonomisk synvinkel. Varför, kan man fråga sig: minskar det enskilda människors lidande om porren omsätter 1 och inte påstådda 50 miljarder dollar?

ANNONS

Andersson är sannerligen ingen vän av moralisk panik, eller av politiker och opinionsbildare som gör karriär på larmrapporter och överdrifter. Hans bok utvecklar sig till en stridsskrift mot radikalfeminismen, inte till en granskning av pornografin. Men varför är det mera angeläget att angripa politiker som får sitt EU-genombrott i kampen mot trafficking, i stället för att undersöka fenomenet som sådant? Minskar det offrens lidande om antalet är 50 000 i stället för 5 miljoner? Att skylla på sovjetkommunismen, som Andersson gör, förklarar det den trafficking som förekommer mellan Nepal och Pakistan? Andersson förfaller till slut till typisk manlig, journalistisk antiintellektualism, till billig retorik och politikerförakt, och förlorar därmed de ansatser till balanserad kritik som han ändå då och då försökt framföra. Dessutom saknar han fullständigt ett genusmaktperspektiv: han förundras över att unga flickor "frivilligt" väljer att bli nakenmodeller, men gör ingenting för att försöka reda ut de överindividuella maktrelationer som ligger bakom.

Den enda slutsats han kommer fram till trotsar det mesta i fråga om dumhet: porren representerar en slags upprorisk folklig smak, som ställs i motsatsställning till den smakbestämmande akademiska medelklassens moralism. Alltså är det den stora och omättliga publikens fel att porren ser ut som den gör; ingenting att göra något åt om man vill vara demokrat (läs: populist). Detta är en sällsynt usel strategi om man verkligen vill förhindra sådant som att Nora Nords underliv blöder för att tillfredsställa den globala skoptofilins oöverskådliga kundkrets.

ANNONS

ANNONS