Hannah i Jag såg livet tvingas i mig samlar på de som har det där speciella utseendet. De som kan gå på snö utan att lämna några fotspår. De som proppar fickorna fulla med stenar och går ner sig sjön. Självmördarna. Virginia Woolf, Anne Sexton, Sylvia Plath, Karen Carpenter, Karin Boye.
Googlar man på att gå på snö utan att lämna fotspår hamnar man på en mängd otäcka anorexisidor och på texter som jag skrivit. Det är till och med i en kursplan för genuskunskap från 1998 där mina gamla krönikor avhandlas under gå på snö utan fotspår-rubriken.
Jag hörde frasen I want to walk in the snow/And not leave a footprint i mitt dåtida favoritband Manic Street Preachers låt 4st 7lb från 1994 som handlar om en tjej som är svårt sjuk i anorexi och har passerat 63 pounds, det vill säga 29 kilo, som verkar vara något slags gräns för vad en kropp klarar av. Sångaren Richey led av anorexi och hade både det speciella utseendet och gick ner sig i sjön utan att någonsin hittas.
Hannah väger på slutet 29,9 kilo. Det är då hon slår i botten och ser livet tvingas i sig. Sakta kommer tillbaka till livet.
Vi får inget svar på VARFÖR i denna anorexiskildring heller. De stora milstolparna nämns: Twiggy och Kate Moss och thinspiration. Emma Sjöberg med sin fräscha minimjölk. Fina smala Barbie, fula tjocka Sindy.
Men har det med bantning och att vilja vara snygg och smal att göra? Eller är det på grund av maskarna i halsen som Hannah beskriver? Är det för att hon var så glad och duktig? För att de duktiga flickorna alltid bara har en väg att gå medan medelmåttorna får ta vilken väg de vill? Är det för att vissas liv är en enda pågående misslyckad knoppbristning?
Lina Kalmteg har skrivit en lika poetiskt vacker som djupt obehaglig bok om denna för oss som aldrig varit där obegripliga sjukdom som tar vissas kroppar i besittning. När man förstår att Hannahs mamma en gång var en av de där flickorna som vägrade snuddar hon vid svaret på varför. Otäckt är det.
Roman
Lina Kalmteg:Jag såg livet tvingas i mig
Atlas
