Pernilla August följer upp Svinalängorna

Från bordellmamma i Call girl till ekologisk grisbonde i tv-serien Arvingarna. Pernilla August har ett osedvanligt brett register både framför och bakom kameran. Nu längtar hon efter att få regissera på engelska.

Pernilla August anländer till Malmö filmdagar och kliver ur taxin i flipflops och vida, rutiga byxor i fyra nyanser av blått. Hon verkar avslappnad. Förväntansfull. Samtidigt söker PR-teamet allt mer desperat efter hennes bagage. Väskan som av outgrundlig anledning blev kvar på Arlanda medan skådespelerskan flög till Malmö. I den låg dessutom en hel nyinköpt Rodebjer-garderob. Kläder hon skulle haft på sig dels under kvällens presentation av Den allvarsamma leken. Men också galaklädsel inför filmfestivalen i Haugesund – där hon ska vara kvällen därpå.

–Det måste ha blivit något fel vid självscanningen funderar Pernilla August medan vi på fotografens inrådan går tvärs över gatan och slår oss ner i en färgstarkt ceris soffa.

Samtalet blir livligt och Pernilla August svarar genomtänkt och ärligt på alla frågor utom en. Den om hon någon gång själv drabbats av samma slags ödesmättade passion som Arvid och Lydia Stille upplever i Den allvarsamma leken.

–Det kanske jag har. Men då vore jag väl galen om jag satt och berättade om det här och nu.

Den allvarsamma leken efter Hjalmar Söderbergs roman är regissören Pernilla Augusts andra långfilm efter framgångarna med Svinalängorna för fem år sedan. Däremellan har danska tv-serien, familjeeposet Arvingarna som charmat kritikerna och bland annat kallats ”en gudomlig fullträff”, blivit hennes skola. Hon talar med värme om det intima grupparbetet där som lärt henne vinsten av att tänka och verka kollektivt:

–Jag tycker inte om att peka med hela handen. Länge hade jag inte modet att regissera – även om jag ville göra film. Jag trodde inte att jag skulle fungera som arbetsledare. Men nu leder jag arbetet på mitt eget sätt: väldigt medvetet kollektivt. Jag har lärt mig massor av regissören Per Fly och hans sätt att utforska snarare än styra. Ja, även Liv Ullman jobbar väldigt fritt.

Vad lockade med Den allvarsamma leken?

–Jag hade längtat efter att gestalta en passionerad kärlekshistoria, fick en förfrågan och tyckte att det lät spännande. Där fanns också en utmaning: att få dramat att kännas relevant i vår tid.

Lyckades ni?

–Det hoppas jag. Vi har väl alla någon gång varit förälskade och i kris, kanske upplevt kärlek som aldrig blir av. Sådan som i stället utvecklas till en så stark fantasi att den kanske till slut inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Jag kan vid det här laget identifiera mig med alla filmens rollfigurer.

Efter premiären i Berlin i våras var reaktionerna blandade. Hollywood reporters skribent drog paralleller till filmatiseringar av Madame Bovary och Therese Raquin och menade att kostymdraman med ”utomäktenskaplig action” tillhör 1900-talet.

Har inte situationen förändrats en hel del sedan romanen skrevs 1912?

–Jo, men så länge äktenskapet som institution finns kvar så finns det relevans och igenkänning. Även om de ekonomiska förutsättningarna förändrats.

Författaren Gun-Britt Sundström skrev romanen För Lydia som ett slags svar på Den allvarsamma leken, fast ur Lydias synvinkel?

–Ja, och att jag läste den har säkert stärkt min vilja förstå romanens kvinnor bättre: både Dagmar och Lydia, för de är ganska svaga i boken. I min film tycker jag nog att Arvid är den svagare, med väldigt lite eget inre driv. Det är kvinnorna som väljer åt Arvid. Och den obeslutsamme snubben finns därute i dag också. Det blev nyckeln för mig.

Pernilla August lyfter gärna fram arbetet med Ingmar Bergman, Bo Wideberg, Bille August, Per Fly, Liv Ullman och Lisa Aschan även om det är svårt att se tillbaka på, och analysera ett helt yrkesliv. Och hon känner sig betydligt mer som sig själv i dag, som 58-åring, än när hon var yngre.

–Efter fyrtiofem hände det något. Det var som att jag var tvungen att jobba mig vuxen.

Givetvis spelade livssituationen in: att vara ensam ansvarig mamma till tre döttrar, var att ständigt känna sig otillräcklig.

–Jag har undrat många gånger hur jag fick ihop vardagen. Det var ett pusslande. Men jag hade hjälp av min underbara mamma och alla fina barnflickor och jag tänkte hela tiden på att ”jag är mina döttrars förebild och det här är det jag gör”.

Så dämpade hon delvis ångesten över att så sällan kunna vara med på barnens dansuppvisningar och annat.

Att ha en mamma som jobbade på Dramaten innebar att sällan kunna resa bort på sport- och påskloven.

–Det var hårt när barnen var små. Särskilt för min äldsta dotter Agnes, hon var nog den som allra mest en period önskade att jag hade varit hårfrisörska i stället.

I dag går dock alla tre barnen i mammas fotspår. Agnes är scenograf, Alba går på scenskolan i Köpenhamn och Asta i Århus.

–Jag är så stolt över dem, det är fantastiskt. Det sa bara plopp så kom de in  … säger Pernilla August och avfyrar ännu ett av sina strålande leenden.

Själv går hon yrkesmässigt igång bara om berättelsen känns tillräckligt angelägen.

–Intuitionen är så himla viktig. Det kan jag känna mer och mer. Det är det instrumentet jag har, och det ska jag verkligen lita på.

Om vi ett ögonblick vänder blicken bakåt, till 1968, ser vi en scen. En tioåring står där, inför publiken. Hon genomsyras plötsligt av en alldeles speciell känsla som sprider sig i hela kroppen. Hon kan styra publiken vart hon vill. Hon kan styra det magiska mötet som är teater.

Pernilla August minns fortfarande upplevelsen, det laddade ögonblicket som fick henne att vilja bli skådespelare på riktigt.

–Den satte sig liksom i kroppen. Det var nästan som att få kontakt med en gammal själ fast jag var så ung. Och det konstiga är att samma känsla återkom när jag gjorde Nora i Ett Dockhem på Dramaten, så många år senare.

Då var hon 31 år, hette Pernilla Östergren och spelade mot Per Mattsson och Erland Josephson i Bergmans regi. Sju år tidigare hade hon handplockats av Ingmar Bergman att spela barnflickan Maj i Fanny och Alexander, rollen som blev hennes stora genombrott också internationellt – medan hon ännu gick på Teaterhögskolan.

Pernilla August blir lätt tårögd när hon minns sommarens besök i Bergmans hus på Fårö. Det var första gången hon var där och känslan att få se att den regissör som betytt så mycket för henne under karriären faktiskt sparat fotografier och affischer med henne ur exempelvis Maria Stuart och Fanny och Alexander var omvälvande.

–Det var så kärleksfullt. Jag blev enormt berörd.

Och framtiden? Helst vill hon nu göra en tv-serie utomlands, med originalmanus. En historia som utspelar sig här och nu.

–Jag har haft ett behov av att grunda mig. När det har varit tal om agenter och möten i London har jag känt att ”Nej, jag orkar inte. Jag sitter hellre hemma och myser!” Men nu är jag redo för att göra något på engelska. Det vore roligt.

Fotnot: Hur det gick med väskan? Den kom till rätta inför avresan till Haugesund och i onsdags kväll överraskades Pernilla August av Liv Ullmann på scenen, och fick ta emot festivalens hederspris.

Text

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se

Följ