Oliver Sacks är en nu åttioettårig neurolog och storsäljande författare med succér som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt och den filmatiserade Uppvaknanden, där självaste Robin Williams gestaltar en dr Sacks som väcker patienter som legat i koma i decennier med det då nya läkemedlet Levodopa. I föreliggande bok har han tagit sig an fenomenet hallucinationer och definierar det enligt följande: att uppleva saker som inte har någon yttre verklighet, att se, höra eller lukta saker som inte existerar.
Sacks letar och finner hallucinationer i samband med olika gränstillstånd och somatiska sjukdomar och ger dem konsekvent neurologiska förklaringar. Det blir tydligt redan med det första fallet, Rosalie, en 90-årig kvinna på ett vårdhem där Sacks arbetar, som plötsligt börjar se syner: människor i orientaliska kläder, en arbetshäst med seldon som fraktar bort snö, barn som går upp och ned i trappor. Det visar sig att Rosalie är blind och Sacks ger henne diagnosen Charles Bonnet syndrom och det lugnande beskedet att hallucinationen inte är psykiatrisk utan hjärnans sätt att reagera på förlusten av synintryck.
Sacks beskriver hallucinationer i samband med migrän, parkinson, epilepsi, delirium tremens, fantomsmärtor, trötthet och narkolepsi. De kliniska redogörelserna är lika detalj- som snillrika och består inte sällan av långa citat ur brev som patienter skrivit till honom. En patient plågas av synen av grodan Kermit. ’Varför just Kermit?’ undrar hon. ’Han betyder inte ett dugg för mig’ En annan lever med en lukt av skit, spyor, bränd hud och ruttna ägg. En tredje träffar en hallucinad gentleman för en halvtimmes kärleksmöte varje kväll. En fjärde, ingen mindre än migränpatienten Carl von Linné, ser ofta sin dubbelgångare och utbrister när han öppnar dörren till sitt eget rum: Åh! Jag är redan där!
Men boken lider påtagligt av några motsägelser som Sacks aldrig lyckas krångla sig ur. Dels förbilligar han det ibland förbluffande kliniska materialet genom att insistera på att det inte säger någonting om patientens liv. En fråga hänger hela tiden i luften: Varför hallucinerar den personen om just det där? Och varför beskrivs hallucinationerna så extremt detaljerat bara för att i nästa sekund avfärdas som utan mening? Vidare blir hans försök att avstigmatisera hallucinationen kontraproduktivt: han undviker noga alla hallucinationer som vore att betrakta som psykotiska och i princip alla patienter beskrivs som intelligenta, välfungerande och trevliga. När en kvinna med parkinson berättar om en obehaglig synvilla där hennes son mördas ställer han frågan om hon inte har några trevliga hallucinationer också. Kvar blir väl mycket småputtriga historier från långvården och en olycklig reduktion av det farliga, radikalt galna och potentiellt kritiska som en hallucination också kan innebära. Desto konstigare då att Sacks i kapitlet om droger framstår som riktigt utflippad och ingående beskriver sina droghelger på 60-talet med ett ansenligt bruk av amfetamin och trippar på meskalin och LSD. Bokens starkaste ögonblick är när Sacks tar sig ur ett akut delirium tremens genom att helt enkelt börja anteckna: jag var tvungen att upprätthålla åtminstone ett minimum av yttre kontroll och inte drabbas av panik eller skrika eller bli katatonisk när jag nu ställdes inför de glosögda monstren omkring mig […] och nu skrev jag för livet, i takt med att våg efter våg av hallucinationer sköljde över mig.
Jag har tidigare läst Sacks för hans näsa för de riktigt märkliga och spektakulära kliniska fallen som han beskrivit med känslighet och inte utan humor. Han lyckas nästan den här gången också. Men bara nästan.
