Redan tidigt står det klart att drömmar har sin givna plats i polska författaren Olga Tokarczuks bok Daghus, natthus. Inte bara inledningsvis, där jaget uppgår i en blick i långsam inzoomning, pladask, rätt ner i detaljerna - utan även sedan. Drömmen har en viss logik som tillåter ett annars omöjligt förhållande till tid och minne, verklighet, fiktion, och andra slumpmässigt upprättade gränser. På så vis liknar Daghus, natthus - Tokarczuks sjätte, men inte senaste, bok - en saga, inte minst i dess muntliga skepnad, med motiv och formler som hypnotiskt upprepar sig. Men författaren och den utbildade psykologen Tokarczuk har också andra ambitioner. Åtminstone i den här boken, där Nowa Ruda - hemorten i sydvästra Polen, vid Sudetbergen och i trakter gränsande till Tjeckien - utgör själva utgångspunkten. Utmärkande är dess historia.
Vid andra världskrigets slut fördrevs tyskarna härifrån, och polackerna kom resande. Så övertogs de redan inbodda, hastigt utrymda hemmen; städernas gamla invånare ersattes av nya, namn och språk på skyltarna byttes ut och gränserna flyttades, säkrades. Nu var det alltså Polen. Dock med en gnagande men ofrånkomlig insikt: det hade lika gärna kunnat vara annorlunda.
Även bokens berättare lever i ett hus som någon byggt och sedan lämnat. Jag skriver bok, istället för roman, eftersom Daghus, natthus utgörs av fragment: en samling kortare, lokalt förankrade berättelser om berättarens egen vardag av svampplockning, internetsök och småpratande samvaro med den uråldriga grannkvinnan Marta som försvinner mystiskt varje vinter. Inympad är även legenden om helgonet Kummernis, dess nedtecknares dramatiska berättelse, samt lokalbefolkningens levnadsöden: den pragmatiske Den-och-den, den närmast dagermanskt plågade alkoholisten Marek Marek och återvändande tyskar med dåligt hjärta. Också vatten, fat och himlakroppar har en given plats.
Hos Tokarczuk är varseblivningen ofta förhöjd, så att det mest vardagliga blir betydelsebärande. Tingen bär på varsel och mystiskt betingade samband, fångade i ett språk som alltid är metaforiskt. Och förföriskt, jävligt vackert. Som här, om Nowa Ruda: "En stad av kvällar som kommer farande från andra sidan bergen och drämmer till mot husen likt monstruösa fjärilshåvar." Men också: "en stad av fragment". På så vis är bokens utformning en bild av staden. Och detta med korrespondenser är ett tema Tokarczuk verkligen tycks gilla. I boken kan det handla om sannolikhetskalkyler, spådomar eller händelser som återupprepas och förskjuts med tiden. Själv tänker jag på det som en fraktal, ett enligt uppslagsboken "självsimulerande mönster med struktur i alla skalor", där olika stora delar av mönstret liknar varandra - i det här fallet, att enskilda händelser och detaljer sammanfaller med större sammanhang. Kanske har detta också med en viss syn på litteratur att göra - att den måste gå utöver sig själv, att det partikulära på något sätt bör bli allmängiltigt. "Förresten kanske alla har det så", som en av bokens karaktärer formulerar saken.
I en mening är det väldigt lyckat, detta drömhus av berättelser och röster med sin lätta ironi och sjungande språk, otroligt fint översatt av Jan Henrik Swahn. Mest intresserad blir jag av gränsproblematiken, mest fängslad av det klassiska berättandet, där Tokarczuk har sin verkliga styrka. Mest irriterad blir jag dock på det symbolmättade, med sina allomfattande, dolt jungianska anspråk. Och då får plötsligt skildringen av de både vattensjuka och mytiska bergstrakterna något spänt och tvångsmässigt över sig.
