Ola Larsmo är författare och journalist, som brinner för vårt nyss förflutna. Han har skrivit historiska essäer och romaner, bland annat om fattiga svenska invandrare i USA, i ”Swede Hollow” och ”Översten”. Han har blivit hedersdoktor i historia, vid Uppsala Universitet. I sin nyutkomna bok ”Lektion 11. En bok om rasbiologi” tar han sig an ett svårt och svettigt ämne.
Vad är det som händer vid tiden runt första världskriget, då forskare och politiker i hela västvärlden byter fot? Från att ha intresserat sig för vad fattigdomen gör med människor börjar man spekulera i vad folks gener betyder för misären. Kan man med steriliseringsknivens hjälp mixtra med folkmaterialet, och befria samhället från de svagare individernas ballast? De här idéerna får sin mest katastrofala tillämpning i nazisternas Tyskland, genom eutanasiprogrammet T4 och Förintelsen.
Nazityskland var unikt, men idégodset skvalpade överallt, i Norden, Europa och Nordamerika. Men Sverige har alltså pekats ut som ledande. Före valet 2018 gjorde Sverigedemokraterna en film, ”Ett folk, ett parti”, där de framställde Socialdemokrater och Liberaler som nazister. Filmen, som blandar fakta och myt på ett försåtligt sätt, har setts på nätet av hundratusentals människor, inte minst ungdomar. Ola Larsmo blev arg:
– Filmen blandar historierevisionistiska påståenden om rasbiologi, tvångssteriliseringar, transiteringståg och Sveriges behandling av judiska flyktingar.
Då skrev han ”Tio lektioner i svensk historia”, som kom förra året. Men rasbiologin får nu en egen bok.
Hans verksamhet rev upp djupa sår i Sápmi, sår som inte läkt ännu.
Det var 1921 som läkaren Herman Lundborg fick ett statligt institut för rasbiologi i Uppsala. Just detta faktum att staten garanterade Lundborgs verksamhet brukar tas som intäkt på hans betydelse.
– Lundborgs institut är varken först eller viktigast, men han framställde det så själv.
I Maja Hagermans biografi över Lundborg, ”Käraste Herman” får man en målande bild av tidens idéer, menar Ola Larsmo:
– Lundborg var närmast besatt av samer, framför allt tanken på rasblandningens skadlighet. Han reste runt i Lappland och mätte och fotograferade. Hans verksamhet rev upp djupa sår i Sápmi, sår som inte läkt ännu. Men som forskare var han en dilettant. Hans undersökningar av samer slutade i meningslösa sifferhögar, som ingenting betydde.
När Lundborg nämndes av tyska forskare, som Alfred Ploetz, blev han smickrad. Mer framstående svenska rasbiologer, som Fürst och Retzius i Lund, sa nej till samarbete med Ploetz och hans ”Rashygieniska sällskap”. De tyckte att de nazistiska forskarna var suspekta. Lundaprofessorerna hade ingen lust att skriva intyg på sin egen renrasighet.
– Att Lundberg ville mäta sig med sådana som Ploetz och Eugen Fischer var inget bevis på Sveriges uselhet. Det var Lundborg som lärde av tyskarna, inte tvärtom.
Tyskland hade i sin tur inspirerats av USA, något som är mindre känt enligt Ola Larsmo. Det går en spikrak linje mellan förtrycket av de svarta i sydstaterna och nazismens praktik mot judar, romer och andra ”lägre stående raser”.
– Rasbiologin är en amerikansk konstruktion, och den växer fram efter det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. De svarta var nu fria, de hade fått medborgarskap. Då startade arbetet för att förhindra en demokratisk utveckling, att försvåra för de svarta att bli amerikaner. Det moderna USA vilar tungt på rasismen.
På 1920-talet handlade den svenska rasbiologin mer om fattigdom än om hudfärg. ”Folkmaterialet” stod i centrum. De ”sinnesslöa” och asociala pekades ut som bromsklossar för det moderna projektet. Det handlade om allt från alkoholism till sexuell vidlyftighet. Enligt vetenskapsmännen var det ett stort problem att de fattigaste födde fler barn. Tvångssteriliseringar infördes, och närmare 90 procent av alla drabbade var kvinnor. Det rådde total konsensus om metodens förträfflighet, menar Ola Larsmo:
– I efterhand har socialdemokraterna pekats ut som ensamt ansvariga för steriliseringarna, men hela riksdagen stod bakom, från höger till vänster. Det märkliga är att de kristna inte heller sa ifrån.
Det fanns enstaka kritiska röster. Däribland den närmast svartblå filosofen Vitalis Nordström, som attackerat Ellen Keys hurtiga syn på eutanasi av utvecklingsstörda barn. En försiktigt skeptisk röst är författaren Emilia Fogelklou som skriver i den feministiska tidningen Tidevarvet. Fogelklou tycker inte att staten ska lägga sig i fortplantningens mystik, det var en moralisk fråga för varje människopar, inte för staten.
Hela den här stora debatten syftade till att våga se folkhemmets mörka sida – men efter hand verkar det ha blivit dess enda sida
På 1990-talet fick svenska historiker och journalister upp ögonen för tvångssteriliseringarna. Maciej Zaremba fick 1997 stort genomslag för sina artiklar i DN, som ledde till att regeringen tillsatte en utredning, och socialministern Margot Wallström bad offren om ursäkt.
– Sverige gick i takt med sina nordiska grannar här. Danskarna var 1929 först med att införa steriliseringslagar, påpekar Ola Larsmo, och tillägger att Danmark och Finland fortfarande väntar på sin Zaremba.
– Hela den här stora debatten syftade till att våga se folkhemmets mörka sida – men efter hand verkar det ha blivit dess enda sida!
Fakta: Ola Larsmo
Ålder: 64 år
Bor: I Uppsala
Bakgrund: Ola Larsmo har studerat nordiska språk, litteraturvetenskap, teologi och historia vid Uppsala universitet. Han är i dag hedersdoktor i historia. Larsmo är därtill författare och har gett ut både romaner och essäböcker, bland annat om fattiga svenska invandrare i USA, i ”Swede Hollow” och ”Översten”. Han är också återkommande krönikör i DN.
Aktuell med: ”Lektion 11. En bok om rasbiologi”
Skuggan kom att dominera. Sverigebilden blev landet där steriliseringsknivarna blixtrade i moderniteten. Denna förenkling är djupt lögnaktig, menar Ola Larsmo. Han vill peka på forskning som visar att det var välfärdsstaten som avskaffade tvångssteriliseringarna, och började se de ”sinnesslöa” som medborgare.
– Alla använder historien för egna syften, men nyanserna måste få plats, säger Ola Larsmo och suckar. Sanningen är alltid gråmelerad.
I Ola Larsmos bok har hans mamma Dora en liten, men viktig roll. Dora Larsmo blev 102 år.
– Mamma berättade en gång att hon hade blivit skallmätt själv.
1927 stod rasbiologin på topp, och forskare åkte runt i skolor på landsbygden med sina instrument och tog mått på barnens skallar. Dora Larsmo blev barnsköterska, och var på sjuttiotalet med om att bygga upp den första särskolan för utvecklingsstörda barn i Västervik.
– När jag var barn i Västervik hände det att vuxna glatt aningslöst frågade om vi ”fortfarande kastade sten på idioterna”? Föraktet för svaghet var djupt förankrat i vardagslivet.
Lika historiskt intressant som det mörka folkhemmet är insikten om det ljusa folkhemmet, anser Ola Larsmo.
På femtiotalet går det fort. Tvångssteriliseringarna går brant ner. Nu bildas FUB, Föreningen för Utvecklingsstörda Barn. Liberala och socialdemokratiska riksdagskvinnor protesterar mot Vipeholmsexperimenten, där tandläkare gör kariesförsök på intagna utvecklingsstörda. Just 1955 händer något i Sverige, menar Ola Larsmo:
– En humanismens lampa tänds. Allt är inte mörker. Detta intresserar mig mycket – hur går egentligen en sådan upplysning till?
LÄS MER:Recension: ”Mitt stora vackra hat” av Elisabeth Åsbrink
LÄS MER:Tidöavtalets rasism är ett hjärnspöke
LÄS MER:Recension: ”Att förändras: en metod” av Édouard Louis
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
