"Det var viktigt i Ronneby att följa reglerna. Man skulle se ut på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt, och att uttrycka känslor, det var förbjudet. Det är viktigt att vara lyckad och lycklig. Mår man psykiskt dåligt är man fel.
Mina föräldrar är från Finland och kom hit på 1970-talet för att arbeta i Sverige. De pratade finska med mig när jag var liten, och jag hade öronproblem som jag opererades flera gånger för. Det gjorde att jag fick svårt med det svenska språket. Att skriva var svårt, och jag kunde vara så hård mot mig själv. Klasskompisarna högg förstås på det direkt. När jag kom till gymnasiet trodde jag att allting skulle ordna sig, att jag skulle hitta någon gemenskap, men det var som att gå från askan in i elden. Jag mådde väldigt dåligt en period av mobbningen och började skolka; till slut hade det gått så långt att jag tvingades läsa upp mina gymnasiebetyg på Komvux.
Jag höll jättemycket inom mig, var inte så utåtagerande utan mer tyst. Det var nästan så att det började bubbla, men inte riktigt. Jag försökte byta klass, men var orkeslös och klarade inte riktigt av att kämpa för det. När man är i den åldern låser man sig lätt också och känner att just nu är allt åt helvete, man orkar inte se framåt.
Under den tiden släppte jag inte in Kent. Det blev för nära på något sätt, och Jocke Berg beskrev lite för skickligt det jag gick igenom. Det brändes. Först långt senare, när jag var 21, 22, var jag redo Antagligen var det någon slags kris, för plötsligt ville jag bara måla – jag som aldrig målat förut. Jag kände att det fanns så mycket jag behövde få ut ur mig från skoltiden, du vet, dålig självkänsla, dåligt självförtroende, allt det. Det var också svårt att förklara för någon annan.
Jag hade hört att man kunde inspireras av musik, så när jag började hade jag först på klassiskt i bakgrunden. Det blev väldigt abstrakt, och jag var inte nöjd. Så jag sökte något annat. En kompis till mig var Kentfrälst och hade väl tjatat på mig i fem-sex år om att jag borde ge dem en chans, men jag hade alltid värjt mig. Det kändes som om jag inte hade något att förlora nu, så jag slog på Hagnesta Hill som jag hade hemma av någon anledning, kanske var det hans skiva.
Berg & dalvana. Så hette låten som satte sig. Det är fortfarande en av mina favoriter. Väldigt sorgsen men också mycket fin. Den tilltalade mig djupt; det kändes som att jag behövde uttrycka det jag hörde. Med Kent kunde jag hämta nya associationer. Det blev en process för mig att jobba med mitt inre. Jocke Bergs texter och hans röst, rösten som känns som en sorgsen fiol, hjälpte mig att se tillbaka på hur jag blev behandlad under skolåren, och att det faktiskt hade påverkat mig mycket. Det var som att skära i is. Jag började måla mer och mer, och insåg att vissa saker kanske inte var okej. Jag jobbade med musiken och bearbetade sådant som hade hänt.
Han sjunger om ensamhet, utanförskap, sorg … djup ångest, döden. Jag har inte haft någon kanal när jag växte upp, utan kanske trott att det bara är jag som gick runt och bar på de tankarna. Men Kent förändrade allt. Jaha, så det finns andra också tänkte jag. De visade mig att det var tillåtet att prata om tunga saker.
Det känns konstigt att det är över nu. De har betytt så mycket för mig, också i mitt jobb som dramapedagog där jag ofta använder Jocke Bergs texter för att inspirera till samtal. Det finns så många olika sätt att tolka dem på, och det blir tryggare för eleverna att uttrycka känslor och tankar när de utgår från honom. Han uttrycker någonting som de flesta känner och har känt.
Jag vet vem jag är och har förvandlat mina erfarenheter till en styrka. Från och till har jag känt mig väldigt ensam, men kreativiteten gjorde mig självständig, stark och modig. Och Kent har haft en viktig del i det. Jag måste till Scandinavium på avskedskonserten. Jag måste få tacka dem."
Fakta: Nina Moilasheimo
Ålder: 31
Sysselsättning: Dramapedagog och konstnär. Pluggar pedagogik vid Göteborgs universitet.
Bor: I Majorna. Flyttade till Göteborg från Ronneby för tre år sedan.
Familj: Mamma, pappa, storebror och storasyster.
Bästa Kent-album: Hagnesta Hill. Det kan jag relatera mest till.
Bästa låt: Berg & dalvana.
På turnén vill jag höra: Det blir bra oavsett vad de spelar. Men jag hoppas att de gör någonting häftigt visuellt. Som att ta med alla symboler de har haft genom åren. Tigern, hieroglyferna i Röd-skivan. Sådana bilder.