Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tätheten i det lågmälda imponerar

Det som förenar tonsättarna Luigi Nono och Klaus Lang är den tystnad som omgärdar musiken. Duon Elisabeth Holmertz och Kenneth Karlsson hittar den koncentration som ger kropp åt tonerna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Musik

Konsert
Levande Musik
Elisabeth Holmertz sopran, Kenneth Karlsson piano
Musik av Luigi Nono, Klaus Lang m fl
Hagakyrkan, tisdag

I Luigi Nonos magnetiska pianostycke … Sofferte onde serene … från 1976 spelar pianisten mot egna, förinspelade passager av samma material. Så uppstår en serie dubbelporträtt som relaterar till Venedig som ljudverklighet.

När den Oslobaserade pianisten Kenneth Karlsson framför den gåtfulla vattenmusiken i Hagakyrkan börjar han spela samtidigt som kyrkklockorna ringer. Det skapar en fascinerande resonansyta för klangerna, en utvidgning av det lyssnande rummet som stämmer väl med Nonos beskrivning av styckets upprinnelse: ”I vårt hus på Giudecca nås vi ständigt av klangen från olika klockor som ringer på olika vis och med olika betydelser, dag och natt, genom dimman och i solskenet. Klangerna är signaler om liv i lagunen, på havet, de kallar till arbete och eftertanke, skickas ut som varningar.”

De övriga verken i denna täta konsert framför Kenneth Karlsson tillsammans med sopranen Elisabeth Holmertz. Två är komponerade så sent som 2017, Jon Øivind Ness Meditationer över Georges de la Tour och Klaus Langs Den arma sångboken, och är skrivna direkt för Holmertz och Karlsson. Det envetna uttrycket i Ness-sången, med samma pianofras som återkommer om och om igen i ett fladdrande ljusdunkel, kontrasteras mot den kontemplativa glesheten i Langs fyrdelade porträtt av sitt eget arbetsrum.

Det som verkligen gör intryck, förutom skärpan i Nonofram­förandet, är tätheten som uppstår i Langs lågmälda och inväntande musik. Det är ting för ting – pennan, papperet, äpplet, glaset – som om musiken motsvarade den stilla närvaron i Morandis målningar. Elisabeth Holmertz fångar den registrerande återhållsamheten i de på ytan så enkla tonkonstellationerna med en imponerande koncentration.