Den frustrerade kull av tonåringar vars röst Slipknot utgjorde i början av millenniet har blivit vuxen. Förbi är de dagar då bandets vansinniga skräckfilmsimage och gummimasker väckte anstöt och moralpanik på bred front. De ännu vitala crossover-essen i Suicidal Tendencies gör sitt bästa för att värma upp den snökylda men relativt månghövdade onsdagspubliken inför 2016 års upplaga av välplanerat kaos à la Slipknot.
Fint nog får David Bowies Ashes to ashes sedan annonsera att huvudakten nalkas.
Och så öppnas ridån och vi kastas rakt in i Slipknots mörka universum med en pigg version av The negative one, en av de vassare låtarna från senaste albumet. Percussionisterna snurrar på sina podier på vardera sida om scenen och taktfasta nytillskottet Jay Weinberg utmärker sig som en drivande kraft bakom trumsetet.
Suggestiva bilder i bakgrunden och livfull ljusshow kompletterar spektaklets visuella aspekt. En intensiv Disasterpiece med ångestmässande från Corey Taylor tar vid. Publiken studsar redan, uppsluppen.
Farligt känns det inte direkt. Inte som när bandet gick loss som värst förr. Men inte heller känns Slipknot lojt eller passé. Skeptic är riktigt kvick och tight. Everything ends från poppisplattan Iowa samt förhållandevis muntra och refrängtralliga Psychosocial sprudlar av skruvad energi såväl som fokuserade instrumentalister. Klena balladen Killpop visar dock alltför tydligt att ren finsång inte är Corey Taylors starkaste sida. Hu vad det skorrar.
Som väl är ligger fokus snarare på explosivitet av det slag som Wait and bleed med gott om tryck, stökiga allsångshiten Duality eller hårdslående The devil in I erbjuder. Corey håller kontakten med åskådarna med små men säkra grepp medan Sid Wilson agerar lika mycket akrobat som dj. Det är underhållning levererad med inlevelse och ett stort mått professionalitet ända fram till vassa avslutningen med Spit it out. Slipknots låga brinner måhända inte lika innerligt i dag, men den brinner stadigt.
