Den där krypande och fysiska (i positiv mening!) känslan finns kvar, men för varje skiva bandet släpper på ett lite större skivbolag närmar sig Wolf Eyes ett vanligt rocksound. Skivan släpps på Jack Whites skivbolag, men det är långt ifrån White Stripes. Twister nightfall låter som Stooges på valium, Asbetos youth som en mix av Throbbing Gristle och The Fall och Enemy ladder är primitiv, monoton punk, som en gammal Suicide-demo ungefär. Nu har jag placerat in det i en historisk kontext och sugs ånyo in i ett av de senaste 15 årens allra mest fascinerande band. När kommer Wolf Eyes till Göteborg igen? De är äckligt bra live.
ANNONS
