Jag fastnar lite lätt i vanföreställningen att Joakim Thåström numera är en nedtonad balladsångare, sjungandes texter med blicken i backspegeln. Att han ägnar sig åt nedplitad nostalgi om Skebokvarnsvägen och jordgubbar i tant Bertas berså.
I förstone kan det absolut tyckas som att Joakim Thåström numera är en stillsammare natur. Och det är klart att han inte längre är det där vilt fäktande utbrottet. Men ändå. Det enda man behöver göra är att skruva upp volymen. Då skakar nämligen det gamla stålverket igång med klanger som är som ekon från både Imperiet och Peace, Love and Pitbulls. När Joakim Thåström släpper ifrån sig nio nya sånger handlar det om allt annat än någon vilsam bakgrundsmusik.
I botten pulserar ett ofta oroligt beat, som i titelspåret och den starka låten Slickar i mig det sista. Ovanpå läggs viskande röster och metalliska ljud och klanger, eller som i Alltid va på väg där Sebastian Öbergs (Fläskkvartetten) cello slår upp svarta orosmoln i musiken. Ja, Thåström fortsätter jobba med en liten krets av musikanter som funnits med länge. På skivan finns bland andra Per Hägglund från Imperiet och förstås Pelle Ossler som betytt mycket för skärpan i Thåströms kondenserade industrirockblues de senaste åren.
Tydligheten kan man med andra ord inte klaga på. Thåström låter alltjämt som ingen annan. Hans röst, någonstans mellan rockgud och stockholmskarikatyr, är oantastlig och även de ord som skulle vara platta och sökta i någon annans mun blir till effektiv Thåströms-poesi. Thåströms privatliv är just privat och texterna blir enda möjliga ingången till hur han har det nuförtiden. Det tycks som att Thåström reser en del. Han lyssnar på Bob Dylan och Blind boys of Alabama, kollar på Harry Potter-filmer och läser polske poeten Adam Zagajewski. I Stockholm vandrar han långsamt genom stan och får syn på sin spegelbild i ett skyltfönster; "kunde satt en hundring på att det var min far, jag låtsas som att jag inte såg vem det va." Thåström är där nu, fyller sextio om två år.
Kärleken finns kvar, minst lika stark som förut. I öppningslåten Gräsfläckar är han nyförälskad. "Kyss mig som en varmvind", ber Thåström och kanske är det en oro som stillats. Det finns tydliga silverlinjer runt de där svarta molnen. Ljuset tränger igenom, upproret har mattats och ställts in. Behovet att gå mot strömmen och bråka med både sig själv och sin publik tycks inte längre vara akut. Punkaren har funnit en trygghet som han kan tycka om och trivas med.
För den som alltid varit konsekvent i sitt motstånd mot upprepning finns nu i stället en exakt formel att strävsamt följa. Thåström kan kosta på sig att släppa det nya till andra och istället vara musikaliskt konservativ. All energi kan riktas mot att åstadkomma så bra låtar som möjligt på de skivor som återstår.
