Soundet är å ena sidan kargare, mörkare och mer mekaniskt än tidigare, mer old school-Detroit om vi pratar technotermer. Å andra sidan mjukare och mer organiskt. På singeln Over it låter det nästan som om de bjudit in George Michael till mikrofonen, vilket i och för sig vore en extremt snygg grej att göra.
Jag missförstod först och trodde att Detroit-ikonen Robert Hood rent praktiskt hade hjälpt till med musikens grundstrukturer, men tydligen är det bara hans ande som svävar över en del låtar. Kontrasten mellan det utstuderat minimalistiska och maskinella (men åh, så souliga) i den estetiken och det skört sensuella i Jeremy Greenspans och Matt Didemus sånger är oemotståndligt.
Hot Chip är en uppenbar jämförelse, liksom en relativ nykomling som Kindness. Men kanadensarna Junior Boys har sin egen omisskännliga stil som de finslipat sedan debuten 2004 och som de lyckas ympa in i de mest skilda typer av låtar.
Just nu är favoriten den på ett sätt lite anonyma men vansinnigt snygga C’mon baby, ett udda hopkok av fluffiga Tangerine Dream-soundscapes, industrihårt pulserande syntar och shoegaze-feedback.
