På ett känslomässigt plan är det svårt att hantera.
Marie Fredriksson går inte att ersätta. Men Per Gessle har definitivt värvat vokalt smart när han tar in Lena Philipsson som sångerska i 2025 års upplaga av Roxette.
För oss i den svenska publiken, som har en lång relation till artisten Lena Philipsson, kommer det nog upplevas som lite bakvänt i alla fall den första låtarna.
Men hon har helt rätt förutsättningar. Lena har själv konstaterat att hon kommer från samma skola och ideal som Marie där man som sångerska förväntades ha en kraftfull och stark röst för att kunna sjunga maffiga powerballader. De kommer älska henne i Australien och Sydafrika.
Idén att ringa Lena och ”pop the big question” kom till Per Gessle efter att de sjungit in duetten som är titelspåret på den här plattan. En välstruken 80-talspastisch med syntlugg som passar dem båda utmärkt.
"Sällskapssjuk” är ett album som är mycket lätt att tycka om.
Det är tillbaka till rötterna. John Holm. Jackson Browne. Och en massa annat som Per Gessle kan redovisa och berätta om mycket utförligare och bättre än jag.
Per Gessle rör sig i välkänd terräng med alla sina influenser från 60- och 70-talet. Han inte bara kan detta. Han älskar det. Det är kustnära småstadspop uppvuxen i folkhemmet.
Själv uppskattar jag att skivan lägger sig närmare Gessles självbetitlade solodebut (1983) och underskattade ”Scener” från (1985) än det mesta av det han gjort i eget namn långt senare.
Det är tillbaka till rötterna. John Holm. Jackson Browne. Och en massa annat som Per Gessle kan redovisa och berätta om mycket utförligare och bättre än jag.
En stor del av skivan består som ni förstår av duetter. Per Gessle har alltid varit bra på att skriva på ett sätt som bjuder in andra röster. Han har minst sagt fingertoppskänsla när det gäller att hitta rätt sångpartner. Roxette var inte någon turlig passning i blindo.
Så när jag lyssnar på ”Sällskapssjuk” vill jag sen också plocka fram exempelvis ”Vandrar i ett sommarregn” med Gyllene Tider och Eva Dahlgren.
Albin Lee Meldau håller tillbaka sin sedvanliga dramatik och sitt överspel och blir tidlös som en gammal folkparkssångare
Helena Josefsson är med förstås. Hon har en självklar plats i Per Gessle-sammanhang sedan många år. Med sin blommiga hippiestil kontrasterar hon effektivt mot Per Gessle powerpop-sidor men här lockar hon i stället fram folksångaren i honom. Uno Svenningsson känns igen på en sekund och bidrar med att låta lite lagom knepig bredvid Gessle.
Albin Lee Meldau däremot håller tillbaka sin sedvanliga dramatik och sitt överspel och blir tidlös som en gammal folkparkssångare med myggorna svärmande i pressvecken på Algots-kostymen. I sällskap av jazzsångerska Amanda Ginsburg utmanas Per Gessle testa delvis ny mark.
Låtarna är skrivna och inspelade med omtanke och omsorg. Det här är inget plötsligt faller på andan-projekt utan ett genuint hantverk från en våra allra alltjämt finaste popmakare.
Pop
Per Gessle
”Sällskapssjuk”
(Warner Music)
