Green Day har bland mycket annat gjort succé på Broadway, varit med i The Simpsons, spelat ihop med U2 och sålt över 75 miljoner album via ett av världens största skivbolag. Rimligen borde det räcka att bocka i en av de där fem boxarna för att för all framtid sabba sin trovärdighet som rebelliskt punkband.
Det är nu ingenting som bekymrar Billie Joe Armstrong och hans kollegor. Och jag gillar att Green Day inte bryr sig om de där snäva normerna. Att bli ett av världens största band kan ju vara punkigt på sitt sätt. Allt beror på förväntningar och fördomar och hur man utmanar dem.
Hur som helst konstaterar showmannen Armstrong, utan darr på sin Billy Idol-putande överläpp, att Green Day är det enda riktiga rockbandet som står kvar i en värld full av hukande sellouts. Hyfsat kaxigt med tanke på att man kränger sitt nya album med den tillrättalagda, kapade titeln "Father of all".
Som en sockerkickad sexåring
Men om vi lägger allt detta åt sidan och ändå lyssnar på Green Days trettonde album är det inte oväntat en smällkaramell som kan få vem som helst att känna sig som sockerkickad sexåring på barnkalas.
Titelspåret inleder och sedan kommer "Fire, ready, aim", i det närmaste en färgglad hyllning till The Hives "Hate to say I told you so". "Oh Yeah" är poprock som samplar Joan Jett medan "Meet me on the roof" svänger sådär nostalgiskt så att den är som klippt, skuren och skriven för att passa in i en romantisk, amerikansk ungdomsfilm.
Green Day är ju, trots att medlemmarna snuddar vid femtiostrecket, extremt hemtama med klassisk James Dean-skolad tonårsestetik som kretsar kring blossande förälskelse, diner-dejter och allmän flyktbenägenhet. "My life's a mess and school is just for suckers", heter det i "I was a teenage teenager" och i "Sugar youth" fräser Billie Joe "Like a high school loser that will never, ever, ever, ever fuck the prom queen".
Javisst är det patetiskt
Ja, det skulle absolut kunna bli patetiskt. Eller ja, det är väl förstås patetiskt. Men det är okej det också. Green Day kommer undan med tack vare sin smittande energi och sin närmast övertydliga glädje inför att spotta ur sig poppunk i snärtiga två-minuters-portioner.
Då har man också råd att lägga den ursnygga "Take the money and crawl" näst sist på skivan och man kan kosta på sig ett snabbt sms-lån från "Hippy hippy shake" i "Stab you in the heart". Ja, mycket är lånat eller rentav snattat. Men inte heller det rör Green Day i ryggen. Man är bara inställda på att ta den snabbaste och kortaste vägen till lyssnarens endorfin-pump.
För om man inte kan göra rock som leder till revolution kan man ju i alla fall se till att göra glad poppunk som river alla barrikader, kreddiga som kommersiella, och som garanterat får vilken arenapublik som helst att fullständigt tappa det.
