Solange utforskar sin musikaliska värld lite mer med varje släpp. A seat at the table låter således inte som vare sig genombrottsalbumet, det poppiga Sol-Angel and the Hadley St. dreams från 2008, eller den bejublade indiesoul-ep:n True från 2012.
Här finns den rika soulhistorien med, och albumet drar mer åt det som brukade kallas neosoul än vad som är brukligt på 2010-talet.Delvis stavas det Raphael Saadiq, det han rör vid brukar bli till guld och här har han medproducerat.
Solange flyger högt och lätt i tonerna men adresserar stolthet, identitet och makt, uttryckt i låttitlar som Mad, Don’t touch my hair och F.U.B.U, utläst For us, by us.
Grunden på A seat at the table är både sorgsen och kraftfullt politisk, men även det radikala är mjukt formulerat hos Solange. Det finns egentligen ingen motsättning, annat än i fördomen. Resultatet blir nästan tyngre när man inte skrivs på näsan.
Även gästerna framstår i ovanligt ärlig och nyanserad dager, ta Lil’ Wayne på Mad som exempel, eller ännu mer när Solanges pappa berättar om sina erfarenheter av rasism.
A seat at the table har mycket att omfamna, men suget efter en motsvarighet till I decided eller Losing you kan inte ignoreras.
