"Det är ju så banalt… ", sade hon.
"Javisst!", sade jag. "Det ska vara banalt".
90 procent, minst, av all popmusik är banal. Framförallt är nästan alla poptexter banala. Om man sätter sig ned och försöker läsa dem som poesi, alltså.
She loves you, yeah yeah yeah… Eva, Eva vi måste börja leva. Tjena.
Men lägg på musik och det kan bli magi. När det gäller Håkan Hellström kan man ta resonemanget ännu längre. Hur kan så många fel bli så rätt? Falsksång, snedspel och pojkrumspoesi i en salig röra levererad av en lössläppt basist som till råga på allt använder sina pengar till att åka till Brasilien och spela in med sambaorkester. Jag behöver bara säga Damon Albarn, Paul Simon och George Harrison för att påminna er om hur fel det kan bli när popstjärnor drabbas av etnofeber.
Men Håkan kommer undan. Med hatten käckt på svaj. Förstås.
Plattan inleds med ett intensivt sambasmatter innan popmusiken tar över med Clash-gitarr, Stax-blås och en eufori och attack och en Håkan som är så uppsnurrad att man tror att han ska självantända. Öppningslåten Mitt Gullbergs kaj paradis är en ny Håkan-pärla som sätter ännu en plats på popkartan tillsammans med dåliga gatan och Vasastan. Sedan följer Förhoppningar och regnbågar som är en poplåt som känns, just det, lånad av tre, fyra andra artister inklusive Håkan själv men som ändå är en låt som fansen kommer att sjunga med i för full hals.
Likadant med Den fulaste flickan i världen med Dylan-lån i texten och med musik som korsar Morrissey med Jackie Wilson och ehhh… ett mexikanskt band med tequila-bakfylla. Efter det kommer världens bästa Paul Weller-stöld. Japp, singeln Kom igen, Lena! är fortfarande helt fantastisk och jag kan aldrig låta bli att dra upp volymen i taket när Håkan spurtar fram orden. Livefavoriten Här kommer lyckan för hundar som oss är nästan lika bra här som den där galna eftermiddagen i Roskildes hetaste tält och Rockenroll, blåa ögon – igen är en fin hommage till försvunna (?) Broder Daniel.
Enda egentliga svagheten är Mississippi kan vänta som tydligen funnits på demo hur länge som helst men som inte alls trivs ihop med de sambatrummor som staplats ovanpå en alldeles utmärkt refräng. Det finns säkert en god tanke med det, men jag fattar den i alla fall inte.
Till sist knyts skivan ihop med balladen Det är så jag säger det och det är så söndrigt, och desperat och helande och skönt och vackert att man bara lyfter och dessutom förstår jag äntligen varför Håkan valde att tolka Ted Gärdestad på sin vis-ep.
Alla som trodde att Håkan Hellström skulle göra en Jakob Hellman och försvinna efter sin succédebut fick fel. Jag hör en artist som har gjort en strålande andraplatta. Och som ändå har massor kvar att ge.
