När hiphop fortfarande ansågs vara en hyfsat ensidigt manlig angelägenhet blev också de berättelser som förmedlades genom musiken begränsade. Eves lika delar smärtsamma som våldsamma Love is blind, Jean Graes Love song och Girlfriend sistagirl av Mystic är bara några exempel på hur fler perspektiv sedan kommit till uttryck.
Samtidigt är det frustrerande när musiker som är kvinnor inte tillåts bli mer än ”kvinnliga musiker”, som om de enbart figurerar på en separat kvinnoscen med särskild kvinnoingång och inte på den stora, gemensamma arenan. Som om kvinnors erfarenheter inte är mänskliga erfarenheter. Som om kvinnor vore undantag.
Herrklubbens väggar har börjat plockas ner, och kanske kommer vi inom en överskådlig framtid slutligen att kunna förpassa begrepp som ”tjejband” till historien för gott. Det är här artister som Frida Scar kommer in i bilden.
Hennes debutalbum Striden är sprängfyllt av formuleringar som rör sig kring att vara både människa och kvinna, både i världen och i musiken, samtidigt som det vägrar att låta sig reduceras till en bagatell.
Inledningen, tillika titelspåret, är ett kärleksbrev, skrivet med värme och oro, till den dotter som rapparen burit under sitt hjärta. En förberedelse på den värld som väntar:
”Du kanske ser samband jag aldrig kunnat se Du kommer tryckas ner, tvingas kräva mer Lär dig om allt som du inte vet, och när du tror du är färdig Lär dig mer”
Om Striden fastnar direkt dröjer det en stund för de övriga åtta spåren att göra intryck. Till en början låter det en aning platt, som åtta versioner av samma låt. Det visar sig vara en orättvis bedömning. Låtarna växer och fördjupas med varje lyssning, får konturer och detaljer.
Ring mina vänner med sin mässande sång, melankoliska ljudbild och text blir ännu en låt att stanna vid, återvända till. Det är också lätt att bli förtjust i samarbetet med norska Myra på Ljugliv, i Tillsammans gatan ner med sin Jens Lekman-refräng och i den solidariska blodtörsten på Vi.
Frida Scar och Simon Hildor, som står för ljud och beats, balanserar på ett snyggt sätt det tungsinta och personliga anslaget med hårdhet och stridsvilja.
När det träffar rätt så är det riktigt, riktigt bra. I andra delar hade det krävts mer av både rap och produktion för att lyfta maximalt.
Den omisskännliga göteborgska intonationen och melodin, som jag förknippar med rappare som Rico Won och Pstq, är för övrigt i allra högsta grad närvarande även hos Frida Scar. Man vill ha mer än dessa nio låtar, vill att det ska bli ännu vassare.
