Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Olivia Bee

Recension: Whitney - "Forever turned around"

Chicagoduon Whitneys nya skiva "Forever turned around" lyckas vara ännu bättre än sin föregångare, anser GP:s Jonathan Bengtsson.

Indie

Whitney

"Forever turned around"

Secretly Canadian

Det är någonting med ljudet på Whitneys nya album - det är verkligen egendomligt mjukt. Stråkarna, blåset, alltihop känns som om det är nedsänkt i en liten varm guldbäck.

"Forever turned around" låter visserligen, vid första anblick, som om bandet inte rört sig alls sedan debuten "Light upon the lake". På flera vis har heller inte Julian Erlich och Max Kucecer begått några vildskutt. De skriver fortfarande lojal, hygglig rock.

LÄS MER: Whitney är helt förtjusande

Men efter en stund börjar du emellertid höra något mer än så. "Forever turned around" må erbjuda ungefär samma sak som tidigare, men duon har känsligt förstärkt precis de delar som gjorde deras första skiva bra. De tycks ha klivit in i sin musik som ett par myndiga, små partikelfysiker i vita labbrockar. Skruvat till gitarren, petat lite matematiskt i synthen. Kalkylerat och antecknat.

Och på samma vis som Whitney har tvättat till sin musik, så har Erlich också böjt om sina texter. När han nu skriver om kärlek och längtan når han lite längre in mot hjärtat, och tar sig samtidigt lite längre ifrån det vanliga viset att berätta om tvåsamhet på. Allt detta gör "Forever turned around" till en förtjusande, märkvärdigt len skiva. Trots att flera av låtarna skulle kunna beskrivas som lätt anonyma.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.