Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Weeping Willows nya album gör väntan på domedagen lite mer uthärdlig, för att inte säga direkt njutbar", skriver GP:s recensent. Bild: Johan Bergmark

Recension: Weeping Willows – After us

Weeping Willows tar sig an klimatkrisen och hela planetens framtid i sitt kanske vackraste album någonsin, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Recension

Weeping Willows

After us

(Sony Music)

"Fools wearing crowns, there´s no captain onboard. This ship is going down, is there time to change the course? What is waiting around the bend, is it a new beginning or is it the end ... " sjunger Magnus Carlson i refrängen till "Save us from ourselves" efter att en olycksbådande kyrkorgel klingat ut.

Jag vet inte hur många av de nya låtarna som Magnus Carlson har skrivit vid stambordet på restaurang Kvarnen, men det låter som att de skapats där snarare än i Hammarbyklacken på Tele2 Arena. I alla fall musiken. Den är lika svepande och sådär tidlöst magnifik som den i sina bästa stunder alltid varit, lyssna bara på plattans kanske skönaste låt "Let go". Men texterna är betydligt mer eftertänksamma än vanligt.

Ja mer än så. Texterna är nedstämda, stundtals bedrövade. En känsla som accentueras av det undergångsladdade omslaget med en ödelagd strand under en dramatisk himmel och med ett direkt obehagligt ljus. Att världen är på väg mot sin undergång, det tycks även Weeping Willows konstatera.

Inte heller "Judgement day" är särskilt uppmuntrande, men där finns i alla fall en vacker pedal steel som gör väntan på domedagen lite mer uthärdlig ...

Men de tänker inte ge upp utan strid. Tvärtom manar de till kamp för miljön, för klimatet, för hela vår planet. "We can choose another future. Time to act to make a difference. Time for change, time to wake up" är budskapet i "Another future".

Inte heller "Judgement day" är särskilt uppmuntrande, men där finns i alla fall en vacker pedal steel som gör väntan på domedagen lite mer uthärdlig, för att inte säga direkt njutbar. Och man kan såklart hälla upp en whisky, luta sig tillbaks i soffan och bara låta sig förföras av Weeping Willows musik utan att nysta alltför djupt i tematiken bakom sånger som "There's no hiding place", "Tombstones" eller avslutande titelspåret "After us".

Man vill trycka musiken till sitt bröst, krama om hela gänget och ge deras skivor högsta betyg.

För, ja, det är mörkare och mer "på riktigt" än kanske någonsin tidigare. Samtidigt är Weeping Willows ett så fint band och Magnus Carlson en så underbar sångare att man inte direkt behöver kämpa för att tycka om dem. Det går av sig själv. Man vill trycka musiken till sitt bröst, krama om hela gänget och ge deras skivor högsta betyg.

Det går såklart inte, toppbetyg är inget man kan strössla med till höger och vänster, men deras nya album "After us" är fasligt nära fem fyrar. Detta är nämligen den starkaste platta som Weeping Willows släppt ifrån sig sedan debuten för drygt 20 år sedan. Kanske någonsin. Aldrig har väl miljöpanik och klimatångest skildrats så här vackert.