The National: Light years – FYRA FYRAR
Matt Berninger och proffsen i The National släpper ännu en låt från sitt kommande album. Om förra singeln "You had your soul with you" var snabb och pulserande är nya "Light years" en vacker, känslig pianoballad där Aaron Dessners stillsamma pianoslingor väver sig runt Matt Berningers trygga baryton. Ja det är välbekant, ja vi har hört det förut, men det gör inget eftersom The National är bäst i världen på den här typen vilsam melankoli där känslorna virvlar precis under den försiktigt krusade ytan. Samarbetet med regissören Mike Mills och vår svenska Hollywoodstjärna Alicia Vikander fortsätter och med The Nationals låt följer en ny stämningsfull musikvideo.
Vampire Weekend: This life/Unbearable white – FYRA FYRAR
Den 3 maj kommer Vampire Weekends nya album "Father of the bride" och "This life"/"Unbearable white" är två smått underbara smakprov därifrån. För det finns något helt oemotståndligt hos Vampire Weekend! Det har såklart med gunget, glädjen och groovet att göra, men det handlar om något mer än så. På "This life" finns samma sprittande musikaliska livsglädje som genomsyrade Paul Simon när han för 30 år sedan upptäckte att det görs musik i Afrika, men samtidigt blandar Ezra Koenig som så ofta bandets sköna rytmer med en svartsynt för att inte säga direkt uppgiven text, och den krocken är djupt fascinerande. "Unbearable white" är en betydligt mer stillsam låt, närmast tillbakadragen, men också väldigt fin med sina svepande stråkar och sköna arrangemang.
Melissa Horn & Kaah: Du brukade kalla mig för baby – TRE FYRAR
Melissa Horn börjar som hon brukar, med en akustisk gitarr och sin särpräglade, lite dröjande röst. Men tempot är mer uppdrivet och låten känns mer på tårna än vi är vana vid, och när Göteborgsbördige Kaah plötsligt tar över sången i andra versen förstår vi att Melissa Horn lämnat sin comfort zone för att pröva något i alla fall delvis nytt. "Du brukade kalla mig för baby" har ett skönt driv och kan med Hornska mått nog närmast beskrivas som sprudlande. "Jag blir själv glad av den här låten. Det händer inte mig så ofta" säger Melissa Horn själv. Albumet kommer i september.
Hot Chip: Hungry child – FYRA FYRAR
Det var länge sedan jag lyssnade på Hot Chip och det tar bara tio sekunder innan jag inser hur mycket jag saknat Alexis Taylors väna stämma. Hungry child börjar lite försiktigt och närmast avvaktande med ett stilla piano men skjuter sedan fart med syntiga beats, välbekant diskosväng och ett slags uppdaterat, housigt Nilecity-sound för 2010-talet. Inget nytt under soulen således, men det är rätt oemotståndligt och svårt att inte gunga med och längta till det kommande albumet.
Ruby Empress: See no evil – TRE FYRAR
Det har surrats ett bra tag kring Ruby Empress från Göteborg och nu släpper kvartetten sin tredje singel i år, "See no evil", inför debutalbumet med beräknat förlossningsdatum "i början av sommaren". Det är en väldigt kort låt, bara precis över två minuter, men känns ändå lagom lång. Inte för att den är kass, tvärtom, just för att den är så kompakt vill man spela den om och om igen. Med avslappnat driv lyckas sångaren Tom Serner och de andra få till en slängig men precis låt med sköna sommarvibbar och varm känsla.
Vampire Weekend: This life/Unbearable white – FYRA FYRAR
Den 3 maj kommer Vampire Weekends nya album "Father of the bride" och "This life"/"Unbearable white" är två smått underbara smakprov därifrån. För det finns något helt oemotståndligt hos Vampire Weekend! Det har såklart med gunget, glädjen och groovet att göra, men det handlar om något mer än så. På "This life" finns samma sprittande musikaliska livsglädje som genomsyrade Paul Simon när han upptäckte att det görs musik i Afrika, men samtidigt blandar Ezra Koenig som så ofta bandets sköna rytmer med en svartsynt för att inte säga direkt uppgiven text, och den krocken är djupt fascinerande. "Unbearable white" är en betydligt mer stillsam låt, närmast tillbakadragen, men också väldigt fin med sina svepande stråkar och sköna arrangemang.
Melissa Horn & Kaah: Du brukade kalla mig för baby – TRE FYRAR
Melissa Horn börjar som hon brukar, med en akustisk gitarr och sin särpräglade, lite dröjande röst. Men tempot är mer uppdrivet och låten känns mer på tårna än vi är vana vid, och när Göteborgsbördige Kaah plötsligt tar över sången i andra versen förstår vi att Melissa Horn lämnat sin comfort zone för att pröva något i alla fall delvis nytt. "Du brukade kalla mig för baby" har ett skönt driv och kan med Hornska mått nog närmast beskrivas som sprudlande. "Jag blir själv glad av den här låten. Det händer inte mig så ofta" säger Melissa Horn själv. Albumet kommer i september.
The National: Light years – FYRA FYRAR
Matt Berninger och proffsen i The National släpper ännu en låt från sitt kommande album. Om förra singeln "You had your soul with you" var snabb och pulserande är nya "Light years" en vacker, känslig pianoballad där Aaron Dessners stillsamma pianoslingor väver sig runt Matt Berningers trygga baryton. Ja det är välbekant, ja vi har hört det förut, men det gör inget eftersom The National är bäst i världen på den här typen vilsam melankoli där känslorna virvlar precis under den försiktigt krusade ytan. Samarbetet med regissören Mike Mills och vår svenska Hollywoodstjärna Alicia Vikander fortsätter och med The Nationals låt följer en ny stämningsfull musikvideo.
Ruby Empress: See no evil – TRE FYRAR
Det har surrats ett bra tag kring Ruby Empress från Göteborg och nu släpper kvartetten sin tredje singel i år, "See no evil", inför debutalbumet med beräknat förlossningsdatum "i början av sommaren". Det är en väldigt kort låt, bara precis över två minuter, men känns ändå lagom lång. Inte för att den är kass, tvärtom, just för att den är så kompakt vill man spela den om och om igen. Med avslappnat driv lyckas sångaren Tom Serner och de andra få till en slängig men precis låt med sköna sommarvibbar och varm känsla.
Hot Chip: Hungry child – TRE FYRAR
Det var länge sedan jag lyssnade på Hot Chip och det tar bara tio sekunder innan jag inser hur mycket jag saknat Alexis Taylors väna stämma. Hungry child börjar lite försiktigt och närmast avvaktande med ett stilla piano men skjuter sedan fart med syntiga beats, välbekant diskosväng och ett slags uppdaterat, housigt Nilecity-sound för 2010-talet. Inget nytt under soulen således, men det är rätt oemotståndligt och svårt att inte gunga med och längta till det kommande albumet.
Merit Hemmingsson
