Detta är popsakralism. Kanske är det hur de jobbar med optiken, kanske är det taktiliteten när ljuden som studsar ut fångas upp av rätt symbolik, kanske är det bara rätt tid, plats och publik.
Inte sällan är det Frankrike och Nordafrika vars tematik vi får följa i The Blaze arbeten. Fast det skulle kunna vara vilket infekterat europeiskt köttsår som helst. De bygger en bro med hjälp av popkultur mellan maskulinitet och kulturer.
Maskuliniteten är markerad genom vokalen som är förvrängd till ett mörkare tonläge i nästan alla låtar. De avskalade utstuderat estetiserade låttitlarna ”Territority”, ”She” och ”Virile” är heta och efterlängtade. Pojkvännen är suveränt gestaltad i låten ”She” med en fullmåne i ansiktet på en allvarlig animagestalt som rör sig i slowmotion samtidigt som den mörka rösten upprepar ”she is my girl, Oh, she loves to fight but she's never been loved”. ”You Dance So Well” tar över och narrativet är obrutet.
Att höra The Blaze på såhär massiv volym påminner om hur mycket housebeatet drar de flesta låtar fram. Fyrafjärdedelaren tuggar på och vokalt är sångstilen utstuderat brölig, sluddrigt och lätt ”hulliganig”. Harmonierna är sentimentala och marinerade av en emotionell nostalgi som slår som en maffig våg in i det nyskapande elektroniska. Ofta strösslat med kastrerad epik i form av ett gäckande piano.
The Blaze är märkbart tagna av publiktrycket. Fast är det så konstigt att det är just här som folket jublar som mest? Har inte Göteborg sin själ i detta vemodiga modus? Är det inte här det började? I Göteborg? Med syskonen i The Knife? The Tough Alliance. Nu senast videos av bröderna Palmestål och Mythologen. Göteborg älskar sin tracksuit rude boy/girl-musik.
The Blaze kan visa vad som händer i Europa på ett så snyggt sätt att det nästan inte gör ont längre. Att det nästan för ett ögonblick går att glömma skiten vi sitter i. Att det känns vackert? Det är vad popmusik kan göra. Wow.
Läs alla GP:s recensioner från festivalen HÄR.
