Det är så förunderligt med Schubert. Den där speciella renheten i melodierna som får växlingarna mellan ljus och skugga, dur och moll, övertygelse och tvivel, att framträda på ett direkt vis, utan skydd och förbehåll.
Under årets kammarmusikfestival på Styrsö är en av dagarna vigd åt Franz Schuberts musik, under rubriken Schubertiad. Det var så de kallades, de privata musikframföranden som ägde rum på 1810- och 20-talet, i olika Wienbostäder i den unge tonsättarens bekantskapskrets.
Från Metternichregimens Wien till den göteborgska skärgårdsmiljön: Tonerna förmedlar fortfarande ett absolut nu. De är en serie rapporter om dubbelheten i det mänskliga. Man hamnar mitt i Schuberts svindlande skönhet, den som är full av mörker och plötsliga bråddjup. Det som är vackert har skarvar och råa ytor.
På programmet denna sommarkväll står tre betydelsefulla kammarmusikverk: ”Impromptu nr 4, opus 90” för piano, ”Arpeggionesonaten”, här i arrangemang för kontrabas och piano, och ”Stråkkvintett i C-dur”. Bara att få höra det sistnämnda verket i ett förstklassigt framförande slår det mesta.
Kvintetten Terje Skomedal och Joel Nyman violin, Nils Edin viola, Charlotta Edin och Andrei Ionita cello, får fram den egenartade komplexiteten som pendlar mellan det fysiskt pulserande och det skört sublima. Som i många av Schuberts sena verk – kvintetten komponerades sommaren 1828, bara några månader före tonsättarens bortgång – är tidskänslan på en gång utdragen och finfördelad, som om rörelsen framåt ägde rum i en sorts sandkornstid. Ögonblick efter ögonblick faller genom den behållare där lyssnaren befinner sig.
Inför framförandet läser Henrik Edin Tomas Tranströmers dikt ”Schubertiana” från samlingen Sanningsbarriären från 1978. Det är ett utmärkt initiativ som förbereder publiken på den inre förvandling som varje genuin tolkning innebär. ”De fem stråkarna säger oss att vi kan lita på något annat och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”
Det är fenomenalt bra spelat, med en förbluffande fränhet i de rytmiskt pådrivande passagerna. Det som skapar närvaro är just brytningarna mellan det rena och det brustna, och det är så Tranströmers markering blir viktig. Att detta sker i ett osynligt kontrakt med lyssnaren.
En av musikerna i kvintetten är den rumänske cellisten Andrei Ionita. Han framträder också, som festivalens särskilt inbjudne solist, i verk av Vivaldi, Jean-Baptiste Barrière, Johann Sebastian Bach och Carl Philipp Emanuel Bach. Det är ett cellospel i yppersta världsklass och tolkningen av Bachs fjärde cellosvit, i Ess-dur, får verkligen musiken att andas. Dansrytmerna och de långa bågarna över taktstrecken får det mänskliga uttrycket att hamna i centrum, den intima tonen men också de många rösterna som blandar sig med varandra. Virtuositeten står på inget vis i vägen för det direkta tilltalet, det som gör musiken kommunikativt levande.
Detsamma gäller kontrabasisten Harald Edins sensationella spel i ”Arpeggionesonaten”. Instrumentklangen framhäver på ett fascinerande vis det ljusa och skira, samtidigt som de rytmiska energierna får löpningarna och de melodiska sprången att likna människors och djurs rörelser i landskapet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Macbeth” på Läckö slott
LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” – Christina Schollin
LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” – Claes Eriksson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
