Sarah Klangs nya platta "Creamy blue" är ett skilsmässoalbum. Det har hon själv berättat i flera intervjuer, och hållit fast vid även efter att hon och pojkvännen hittat tillbaka till varandra igen. Precis som på debuten från förra året inleder Sarah Klang sitt nya album med att stillsamt reflektera kring sakernas tillstånd, "I'm so scared it will all come back, how it haunts me my troubled past", men sedan skjuter det fart – och med ett helt annat driv än tidigare.
Visst hörs det att låtarna på "Creamy blue" är inspirerade av ett uppbrott men något cirkulärt temaalbum om att skiljas och mötas på nytt handlar det inte om, då skulle knappast en peppig låt som "New day coming" ligga i början och "Endless sadness" komma mot slutet. Ändå löper kärlek, vankelmod och mänskliga relationer som en röd tråd genom låtarna på Sarah Klangs nya album och bildar en helhet i form av känsla, arrangemang och uttryck. Konstigt vore det väl annars. Det är ju så vi har vant oss vid att Sarah Klang ska kännas.
LÄS MER:Sarah Klang är formidabel utan råhet
Den låt som sticker ut mest är just "New day coming", min personliga favorit på plattan. När den släpptes i våras lyftes den fram som Sarah Klangs "första glada låt", vilket är en fullt korrekt analys, och som sådan är "New day coming" lika viktig som den är skön. Finns det något jag önskat på Klangs spelningar och saknat på hennes debutalbum är det nämligen mer dynamik, mer variation, mer rörelse och hemskt gärna lite mer energi. Allt det finns här.
Referenserna studsar lyckligt åt alla möjliga håll
Förutom "New day coming" är också "Wildfire" en skimrande pärla med betydligt högre tempo än vad vi kommit att förvänta oss av Sarah Klang. Referenserna studsar lyckligt åt alla möjliga håll, ena stunden tänker jag Fleetwood Mac och i den andra Kate Bush i boots. Även "Between the lines" är så charmig och medryckande att den känns predestinerad att regera P4:s spellistor från Malmöhus till Norrbotten under flera månader framåt.
LÄS MER:Recension: Sarah Klang, Gården
Detta sagt överskuggas såklart den relativa munterheten på "Creamy blue" av en nästan ständigt närvarande melankoli. "Call me" är en mäktig, närmast drabbande, pianoballad med svidande vackra stråkar som jag nog har lyssnat på varje vecka sedan den släpptes i vintras. "Secret life" känns, rör sig och luktar precis som en countryballad men som så ofta har Sarah Klang förmågan att vrida på och tilta sina låtar bara ett par grader vilket räcker för att perspektiv ska förskjutas och musiken trampa orörd mark.
Och det är fortfarande så man måste beskriva Sarah Klangs musik. Storslagen.
I den kongenialt betitlade "Endless sadness" glider nämnda melankoli över i en närmast surmulen musik som ändå tar plats, bökar runt i sinnet och vägrar att flytta på sig. En låt som blir storslagen i sin deppighet. Och det är fortfarande så man måste beskriva Sarah Klangs musik. Storslagen. Det är så den låter, så den känns.
LÄS MER:Bara början på ett pärlband av stordåd
Nu har hon två fina album att luta sig mot, dubbelt så många egna låtar att spela på scen, mer rutin och betydligt fler erfarenheter. Så alla frågetecken är uträtade? Nej, inte alla. Ett återstår. Sarah Klangs omslag.
Jag har besökt Dalímuseet i Figueres, pressat mig igenom samtliga avdelningar på British Museum och sett "Picassos äventyr" tre gånger. Det gör mig inte till konstkritiker. Jag förstår det. Men jag måste ändå hissa ett frågetecken the size of Texas för Sarah Klangs omslag. Enligt hennes management är det en oljemålning inspirerad av Botticellis "Venus födelse". Säg så här, det hjälper inte.
