Magnus Haglund: Recension: Santtu-Matias Rouvali och solist Leif Ove Andsnes med GSO

Den norske mästerpianisten Leif Ove Andsnes har gästat Göteborg åtskilliga gånger genom åren, ända sedan det första framträdandet i konserthuset 1989. Oftast har det rört sig om musik av Mozart och Beethoven, och Andsnes har verkligen en särpräglad förmåga att levandegöra den wienklassicistiska repertoaren.

När nu Andsnes framträder som solist i Beethovens femte pianokonsert, under Symfonikernas öppningskonsert för säsongen 2023/24, är den levande tonen och själva den mänskliga rörligheten anslående. Tolkningen är i alla bemärkelser virtuos, men det är motsatsen till ett bombastiskt och heroiserande Beethovenspel.

Andsnes får dialogen med Mozartarvet att framträda, genom den sällsamma lättheten i anslaget och ett spel som blir tystare och sedan ännu tystare, för att plötsligt explodera i forsande kadenser och löpningar.

Här hänger spelet i luften som om det vore del av en förvandlingsakt, en märkligt utdragen tystnad, en sorts inre förberedelse.

Övergången från den drömskt lyriska mittensatsen till det avslutande rondot är sensationell. Här hänger spelet i luften som om det vore del av en förvandlingsakt, en märkligt utdragen tystnad, en sorts inre förberedelse. Det öppnar dörren mot musikens visionära dimensioner, den förtätning i de enskilda ögonblicken som gör Beethovens tonkonst så gripande.

Konserten inleds med Lili Boulangers miniatyr ”D’un matin du printemps” (En vårdag), komponerad 1918, samma år som tonsättaren gick bort, 24 år gammal. Under samma tid befann sig Igor Stravinsky i Paris och umgicks med bland andra Satie och Debussy.

Efter paus framför Symfonikerna, under Santtu-Matias Rouvalis ledning, Petrusjkasviten, i 1947 års version. Kopplingen Boulanger-Stravinsky är intressant. Den handlar om hur den franska koloriten ger musiken transparens och skärpa i valet av uttrycksmedel och instrumentkombinationer.

Orkestern får verkligen visa vad den går för och det blir uppenbart hur viktigt det är att Symfonikerna återkommande tar sig an den här sortens verk.

Petrusjkasviten är inte bara en modernistisk klassiker. Den har också något magiskt över sig genom det sätt som motiven fortplantas och vandrar mellan instrumentsektionerna, till exempel i den förunderliga dialogen mellan trumpeten och flöjten.

Det är excellent framfört och Stravinsky känns märkligt samtida, en musik vi behöver helt enkelt.

Läs mer i GP Kultur:

Text

Magnus Haglund

kultur@gp.se

Följ