Tänk att 56-årige Ron Sexsmith, med sitt sextonde album i karriären, skulle få till en av sina finaste samling sånger. Det gör mig glad.
Kanadensaren är ju en av de där begåvade låtmakarna som aldrig blivit någon stor stjärna och som numera har ett svagare strålkastarsken än någonsin riktat mot sig. Som nyss bortgångne John Prine. Som Lloyd Cole. Ja, till och med som Elvis Costello. Grånade hantverkare med hjärtat på det rätta stället, men som hamnat i periferin.
LÄS MER:John Prine – beundrad och blygsam
De gör inte heller något större väsen av sig. Det är bara ett fåtal som alls noterar när de släpper ny musik. Ledsamt? Ja, kanske. Men uppenbarligen ger det också förutsättningar att skriva i lugn och ro. Och det kan ibland bli väldigt bra.
Tog dagliga promenader
Ron Sexsmith är inte bara borta från musikbranschens radar. Han har efter många år flyttat från hemstaden Toronto till lilla Stratfort i Ontario. Med sina 30 000 invånare, och sin årliga Shakespeare-festival, är det en kulturellt mustig stad men inte större än att Ron Sexsmith kan ringa in den under sina dagliga promenader.
Det var under vandringarna i den nya staden som melodierna kom till honom, de som som sedan skulle landa på den här skivan. Och det hörs verkligen. När jag lyssnar kan jag riktigt se hur Ron Sexsmith vankar runt i Stratfort med samma mjukt knäande gång som mannen i Per Ålins "Farbrorn som inte vill va stor".
Det är sånger som låter som enkla stunder av lycka. Välsnidade, förstås, men också nästan trallvänliga. Må bra-musik i uttryckets allra finaste mening.
LÄS MER:Recension: The Strokes - The New abnormal
Sexsmith fångande alltså in melodierna under sina stadsvandringar och sedan satte han ihop en enkel studio i det nya, lilla hemmet. Hermitage är en engelska för en avskild plats dit man tar sig sig stillhet och kontemplation.
Utåtriktat och inbjudande
Lite hårdraget kanske. Producent ringdes trots allt in. Men Sexsmith spelade alla instrument, utom trummor, på egen hand. Och det som skulle kunna blivit introvert och lite bekvämt är istället utåtriktat och inbjudande på ett, som ni redan förstått, alldeles förtjusande vis.
LÄS MER:Recension: Mohlavyr - Kära kropp
Det är lite solig cajun och cabaret-lek i "Lo and behold", evergreen-gulligt i "Chateau Mermaid" men också skärpa i "Small minded world". "You don't want to hear it" är krispig retrorock och "Whatever shape your heart is in" en stillsam stråkballad så som vill att de ska låta i en Disney-klassiker.
John Lennon, Burt Bacharach och Harry Nilsson är lika självklara referenser som någonsin tidigare. Det smått sensationella här är istället att Ron Sexsmith i sin självvalda avskildhet har knypplat ihop en såhär bedårande, kärleksfull skiva. Tips på merchandise är att Sexsmith nu ska brodera väggbonader med texten: "Heritage - home is where the heart is."
