Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
När Christoph Eschenbach tar sig an de melankoliska stråken och det rytmiskt obevekliga i den drygt timslånga symfonin får musiken ett speciellt patos, skriver Magnus Haglund. Bild: Göteborgs konserthus

Recension: "Mozarts hyllning till fagotten" – Göteborgs symfoniker

Göteborgssymfonikerna presterar ett Sjostakovitjspel i toppklass när Christoph Eschenbach leder orkestern i den åttonde symfonin. Mitt i det allvarsamma uppstår en känsla av tyngdlöshet, menar Magnus Haglund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Klassisk musik

Mozarts hyllning till fagotten

Göteborgs Symfoniker

Musik av Mozart och Sjostakovitj

Dirigent: Christoph Eschenbach

Solist: Ole Kristian Dahl, fagott

Göteborgs konserthus 5 december

Under loppet av en dryg månad har det gått att höra tre exceptionella Sjostakovitjframföranden i Göteborgs konserthus. Det började med den första violinkonserten med den japanske stjärnsolisten Fumiaki Miura, fortsatte med Emersonkvartettens makalösa framförande av den femte stråkkvartetten och nu i torsdags dirigenten Christoph Eschenbachs gastkramande tolkning av den åttonde symfonin.

Alla dessa verk står i en mer eller mindre tydlig relation till villkoren i Stalins Sovjet. Den ödesmättade och deprimerande stämningen i den åttonde symfonin, komponerad sommaren 1943, handlar om människan i förhållande till systemet. Vad får sägas och vad får inte sägas?

LÄS MER: Recension: "Ein deutsches requiem" – Göteborgs konserthus

Verket blev den centrala angreppspunkten när Andrej Zjdanov 1948 publicerade sitt dekret om borgerlig formalism. Musiken ansågs i sin dysterhet representera en förfallstendens, den var inte tillräckligt uppbygglig och kunde därefter inte framföras på över åtta år.

När Christoph Eschenbach tar sig an de melankoliska stråken och det rytmiskt obevekliga i den drygt timslånga symfonin får musiken ett speciellt patos. Tyngd och lätthet förs samman och skapar en förunderlig förståelse för det enskilda och bräckliga.

Här uppträder Symfonikerna i absolut toppform och de olika motiven bildar ett enda långt flöde, från det kammarmusikaliskt precisa till det kollektivt kraftfulla. Allt blir uttryck för något djupt personligt, en känsla av sorg inför skeendet, en gemenskap i det klangligt utsatta.

LÄS MER: Recension: Emersonkvartetten – Göteborgs konserthus

Det finns absolut ingenting triumfatoriskt över denna musik. När de våldsamma passagerna drar igång är det hela snarare en protestaktion, en fasa inför övervåldet och totalitarismens ovärdighet.

I förhållande till de hårda rytmerna och dovheten i de tunga passagerna, blir de enskilda instrumentinsatserna till en sorts ljusflimmer. En tyngdlöshet mitt i det allvarsamma. Det är otroligt fint spelat, och det märks hur musikerna hjälper fram varandra.

Lättheten finns där också i solisten Ole Kristian Dahls framförande av Mozarts fagottkonsert som spelas före Sjostakovitjsymfonin. De eleganta löpningarna och de plötsliga sprången får en särskild frihetston i solokadenserna. Här kommer det mänskligt oregelbundna i Mozarts musik fram, infallen som gör tonerna så rörliga och fulla av liv.