Magnus Haglund: Recension: Kristine Scholz på Wärenstams i Borås, Olivier Latry med GSO, Curious Chamber Players på Atalante

Hur låter slumpens musik? Magnus Haglund besöker tre konserter där intresset för slumpen som organiserande princip är en sammanbindande faktor.

ANNONS
|

Martin

Denna text tar sin utgångspunkt i tre olika konserter som äger rum under onsdag, torsdag och fredag, vecka 42, i oktober 2023. Det som spelas är olika versioner av det som brukar kallas nutida musik. Men begreppet är suddigt och har på något vis blivit alltmer irrelevant. Det betyder inte att musiken skulle ha blivit mindre viktig som konstform, bara att den inte har någon given beteckning. Man kan också säga: Den är flera saker på en gång, och det är just så den fångar tiden vi lever i.

När musiken blir viktig hör den ihop med det vi gör som människor. Hur vi lyssnar, väljer, befinner oss mitt i skeendet, förflyttar oss från en punkt till en annan. Musiken ställer frågor, prövar positionerna, skapar någon sorts intensitet och intimitet i ögonblicken.

ANNONS

I konsthallen Wärenstams i Borås framför pianisten Kristine Scholz John Cages ”Etudes Australes” och Magne Hegdahls ”Herbarium II”. I Göteborgs konserthus spelar Göteborgssymfonikerna Kaija Saariahos ”Earth’s Shadows” tillsammans med orgelsolisten Olivier Latry. På Atalante i Göteborg uruppför Curious Chamber Players stycken av Rosali Grankull, Noriaki Mori och Rei Munakata, och spelar dessutom musik av Yukiko Watanabe och Liza Lim.

Vad de olika konserterna har gemensamt är bland annat ett starkt och produktivt förhållande till olika slumpprinciper. Varför slumpen har blivit en viktig faktor i komponerandet och i sättet att uppfatta spänningsförhållanden i det som spelas, kan man fundera över. För John Cage var ju detta något av den röda tråden i det konstnärliga skapandet, ända sedan han komponerade ”Music of Changes” 1951, med hjälp av den kinesiska orakelboken ”I Ching”. En del har, helt missvisande, tolkat detta som ”anything goes”, att man kan spela Cages stycken lite hur som helst.

Till styckets tekniska förutsättningar, där höger och vänster hand rör sig över hela klaviaturen, hör att de båda händerna inte får hjälpa varandra, det rör sig om två parallella skeenden. Detta skapar en egenartad koreografisk närvaro och häpnad inför det som spelas.

Att det är precis tvärtom visar Kristine Scholz i sitt ytterst pregnanta framförande av sju av de sammanlagt 32 etyderna i ”Etudes Australes”, komponerat 1974. Till styckets tekniska förutsättningar, där höger och vänster hand rör sig över hela klaviaturen, hör att de båda händerna inte får hjälpa varandra, det rör sig om två parallella skeenden. Detta skapar en egenartad koreografisk närvaro och häpnad inför det som spelas. Varje liten detalj kräver sin speciella omsorg.

ANNONS

Något liknande gäller norrmannen Magne Hegdals samling ”Herbarium II”, med 57 blomsterstycken, först komponerade i skissform 1974 och sedan reviderade 28 år senare. Scholz framför 23 av de mer eller mindre korta fragmenten på ett sätt som framhäver den rytmiska skärpan, brytningarna mellan lyriska och stenhårda moment. Uppmärksamheten på de enskilda avvikelserna påminner om Cecil Taylors sätt att spela piano, det fria och det fräna, det skimrande och det brutala.

Titeln på Kaija Saariahos stycke ”Earth’s Shadows”, komponerat 2014, kommer från Shelleys romantiska dikt ”Adonais”, skriven till minnet av poetkollegan John Keats, efter dennes bortgång 1821. För Saariaho hörde både musikens klangvärldar och textens åkallan ihop med minnena av hennes far, och samtalet mellan orgeln och orkestern skapar ett slags mångskiktstonalitet som får de djupa orgeltonerna att vibrera ihop med stråkarnas flageolettfladder. Olivier Latry, huvudorganist vid Notre Dame-kyrkan i Paris, utnyttjar till fullo de komplexa registren och förskjutningarna, utan att lägga sig i vägen för själva dialogen.

Den slumpens musik som avtäcks har i slutändan att göra med en form av självdisciplin, ett allvarligt och undersökande lyssnande som tar fram rikedomen i enskilda ögonblicken.

På Atalantes scen hänger tre olika rivjärn i snören från taket, och till dessa är koppartrådar och kontaktmikrofoner kopplade. Fyra av musikerna i Curious Chamber Players – Karolina Leedo, Sofie Thorsbro Dan, Martin Welander och Rei Munakata – framför sammanlagt tre versioner av Rosali Grankulls nya stycke ”Exercise for Two and More Players”. Deltagarna använder sig av koppartrådarna och de klangmöjligheter som gömmer sig i rivjärnet som vardagligt objekt. Ljuden fortplantar sig i rummet, och i interaktionen uppstår en väv av koreografiska situationer och egenartade fördröjningseffekter.

ANNONS

Enkelheten är definitivt en poäng och detsamma gäller samtliga verk som framförs under kvällen, inte minst Grankulls ”Music for Wallpaper/Étude en carton”, där medlemmarna i Curious Chamber Players får hjälp av fyra elever från musikklassen på Hulebäcksgymnasiet. De tio deltagarna har försetts med varsin bit pappkartong. Utmed ytan drar de handens fingrar, ibland med försiktigt cirklande rörelser, ibland slår de på ett envetet vis mot kartongen.

Den kollektiva känslan är fascinerande öppen och inbjudande. Den slumpens musik som avtäcks har i slutändan att göra med en form av självdisciplin, ett allvarligt och undersökande lyssnande som tar fram rikedomen i enskilda ögonblicken.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Vidare och vidare” av Lev Rubinstein

LÄS MER:Recension: ”Wiggling things” på Atalante i Göteborg

LÄS MER:Recension: ”Tecknen finns överallt” av Magnus Haglund

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS