Uppriktigt sagt trodde jag det var slut med Foo Fighters när Taylor Hawkins dog i Bogotá i mars förra året.
Det var så definitivt. Döden är ju det. Men inte bara det. Något alldeles fundamentalt gick sönder. I bandet och hos Dave Grohl. Det fanns ingen väg framåt efter den förlusten. Sorgen var för stark, tomrummet för stort.
Naturligtvis hade jag fel.
Dave Grohl bildade Foo Fighters som en närmast blåögd besvärjelse över att det (nästan) alltid går att fortsätta. Det var väl ingen tillfälligt att den där drömmaren blev trummis. Han var möjligen uppe bland molnen när Kurt Cobain slet med sina demoner men även ynglingen Grohl hade en intuitiv förståelse för att någon måste vara den som driver på och håller beatet rullande. Speciellt när man befinner sig i uppförsbacke inuti en lång, mörk tunnel.
Dave Grohl förlorade inte bara sin vän Taylor, även hans mamma Virginia gick bort under 2022.
Så Dave Grohl satte sig bakom trummorna igen. Tog ansvar. Smällde igång sitt band. Det är han som spelar trummor på hela den här plattan. Som förstås präglas av att Taylor Hawkins inte finns mer. Sorg, saknad och sökande efter svar präglar många av texterna. Grohl förlorade inte bara sin vän Taylor, även hans mamma Virginia gick bort under 2022.
Ja, det är klyschigt. Men Foo Fighters är ett klyschigt band. På ett bra sätt. De kan helt utan ironi göra låtar som är som sådana broderade ordspråk ovanför kökssoffan. Och för det är de älskade.
Det är förstås svårt att veta vilken musikalisk riktning bandet tagit på albumet om Taylor Hawkins fortfarande varit med. Nu känns det i alla fall ganska uppenbart att man även på det viset hyllar Hawkins.
Han var inte bara en grym rocktrummis utan också den mest obrydde när det gällde att hålla uppe någon slags punkig attityd. Svängde det så var det bra. Han älskade hits. Taylor Hawkins hade lika gärna kunnat spela i strandpromenadens bästa coverband. Och på så sätt och vis var det väl exakt det han gjorde.
Det jag kan säga är att varenda låt kan ta en plats på kommande konserter. Och göra succé.
Så Dave Grohl och de andra har vinnlagt sig om att det här ska vara en varierad platta som rör sig smidigt mellan plötsliga explosioner, Oasis/Beatles-aktiga ballader, nedtonad, närmast Johnny Cash-aktiga-partier och inte minst spänstig, vital pop-rock. Och det senare är som bekant Foo Fighters bäst i klassen på.
Jag ska inte sia kring om det finns några listframgångar på skivan, sådant är så svårt att säga och Foo Fighters är kanske inte ett sådant band längre. Man var nog ändå ett av de sista.
Det jag kan säga är att varenda låt kan ta en plats på kommande konserter. Och göra succé. Även om det förstås återstår att se om de väljer att baxa upp den väldiga tiominutaren ”The Teachers”. Foo Fighters kan vara Pink Floyd-expressiva. Också.
Men lyssna bland annat bara på drivet i ”Under you”, det sköna Tears for fears-aktiga suget i ”The Glass”, svänget i ”Hearing voices”, känsligheten i ”Show me how” och den nedskrapade, nerviga ”The Rest”. Det är Foo Fighters i absolut toppform, men samtidigt med en ganska så vacker hinna av vemod.
LÄS MER:Foo Fighters har ny trummis
LÄS MER:Foo Fighters gör sina första gig utan Hawkins
LÄS MER:Stefan Sporsén lämnar en bit av sig själv på Håkans scen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
