Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

David Ritschards nya album ”Blåbärskungen” är stundtals helt briljant, menar GP:s Jan Andersson. Bild: Pressbild
David Ritschards nya album ”Blåbärskungen” är stundtals helt briljant, menar GP:s Jan Andersson. Bild: Pressbild

Recension: David Ritschard – ”Blåbärskungen”

Personligt, särpräglat och stundtals helt briljant. Sådant är David Ritschards souliga countryalbum.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Country

4

David Ritschard

”Blåbärskungen”

(United Stage/Border)

Läser att Peter LeMarc snart släpper 40 demoinspelningar av låtar ”aldrig avsedda att höras av någon annan än han själv”. Tanken slår mig att det bara är ett stenkast mellan Peter LeMarcs gemytliga 50-talsvilla i Bagarmossen och David Ritschards gamla arbetsplats på Ica i Skarpnäck – och att det musikaliska avståndet sångarna emellan är ännu mindre.

Givna beröringspunkter märks i texter, röst, nerv och i deras souliga musik. Men där Peter LeMarc alltid sneglat åt Memphis och Detroit är det Nashville som pulserar i David Ritschards personliga och särpräglade countrysånger – som inte heller har skrivits för den stora publiken. Även om de går rakt in i hjärtat. Så lyssna på dem ändå.

”När du reser dig” är en briljant soulballad med cowboyhatten lite blygt nedtryckt över ögonen för att mannen bakom micken inte vill eller förmår ta in verkligheten. Samma melankoliska drag finns i den fina och vardagsnära ”Nyskrubbat badrum och kök” som har begåvats med ett läckert, småjazzigt blåsparti. Även den omarbetade versionen av ”Sockenplan revisited” (som Ritschard tidigare spelat in med sitt band Spinning Jennies i en hysterisk bluegrassversion) är otroligt charmig.

Strunta i att David Ritschard känns väldigt mycket Stockholm och att han stundtals sjunger med lite väl breda vokaler. Bara lyssna.

För två år sedan hamnade David Ritschard lite snett med sin solodebut ”Brobrännaren”, även om det tematiska titelspåret ”När jag ser en bro” är alldeles bedårande, men den här gången har han verkligen finslipat sitt uttryck och lyckats få något helt eget att spira ur den kanske mest sönderympade av countryns alla grenar.

LÄS MER: Rick Rubin skakar liv i mitt slumrande Beatlesintresse

George Jones har passande nog redan nämnts i sammanhanget, men utan liknelser i övrigt förmedlar David Ritschard också samma känsla som Matti Ollikainen i Franska trion; den lätt deppiga insikten om att alltför många bara kommer att fnissa lite osäkert åt den skenbart töntiga musiken.

Gör inte det. Det enda som borde tala emot David Ritschard är att branschens största creddtomtar redan lyft honom som det bästa sedan coronavaccin – vilket såklart är ett ok att bära om man vill nå utanför tullarna.

Men strunta i vad ett enat Södermalm tycker. Strunta i att David Ritschard känns väldigt mycket Stockholm och att han stundtals sjunger med lite väl breda vokaler. Bara lyssna.

LÄS MER: Recension: Bob Dylan - Springtime in New York The Bootleg series vol 16 1980-85

LÄS MER: Recension: West of Eden – ”Taube”

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.