Hur stimulerande måste det inte vara för studenterna på Högskolan för scen och musik att musicera tillsammans med två så exceptionella instrumentalister som trumpetaren Per Ivarsson och violinisten Per Enoksson. Dessa två profiler från Göteborgssymfonikerna har bägge ett utpräglat dialogiskt förhållningssätt till den musikaliska frasen. Man hör samtalet med musiken och publiken, omsorgen om detaljerna, nyfikenheten inför det som förändras och förvandlas.
Så är det också under denna konsert. Det är klart att det inte rör sig om några fullgångna tolkningar, snarare om ett slags försök på vägen. Men det skärpta lyssnande och kommunikativa allvar som präglar framförandena av Monteverdis Toccata från L’Orfeo, Gubaidulinas Quattro, Stravinskys Concertino för tolv instrument, Saint-Saëns Septett och Brahms stråkkvintett, får själva den konstnärliga gemenskapen att framträda. En känsla av att det mesta är möjligt, att det enkla och det svåra många gånger är två sidor av samma mynt.
Gubaidulinas processartade stycke Quattro från 1974, för två trumpeter och två tromboner, är fullt av spegelrörelser, klangmönster över stillastående ytor. Ljudens förflyttningar i rummet är lika viktiga som de enskilda tonerna, men ett liknande förhållningssätt präglar också Saint-Saëns- och Brahmsverken. Det tillbakablickande perspektivet i Saint-Saëns rokokoartade stillekar, med imponerande pianoinsatser av Henrik Kilhamn, blir en sorts språkövning med överlagringar av olika tidsskikt, olika tilltal.
I Brahmskvintetten förtydligas känsligheten i samtalet, framförallt i de lågmälda passagerna, med ett spel som blir allt tystare och försiktigare, utan att den klangliga skärpan går förlorad. Man hör rummet i musiken.
Magnus Haglund