30 000 ”directioners” kan trissa upp stämningen på ett sätt som en öronläkare med tinnitus som specialitet skulle kunna skriva tjocka, tjocka böcker om.
Både hos fansen och hos en del av de föräldrar som följt med, märktes en nervositet man nästan kunde ta på. Skulle Niall Horan, Zayn Malik, Liam Payne, Harry Styles och Louis Tomlinson motsvara kraven och förväntningarna?
Från inledande Up all night och framåt visar One Direction att de vet vad de är bra på, att de vet vad publiken vill ha. Inte minst vill de ha enorma doser energi och minst lika mycket växel- och stämsång.
One Direction och maskineriet kring bandet har från dag ett, från X Factor, förstått hur värdefull och viktig deras publik är. Nu är det dags för payback med charmigt mellansnack, kryddat med lite ”Vi älskar köttbullar", mängder med hyllningar till de”extremely loud" fansen och på twitterbeställning via storbildsskärmarna - en minst sagt passande tolkning av Backstreet Boys pojkbandsklassiker I want it that way.
One Direction är ett i allra högsta grad mänskligt band, dressat i jeans, t-shirts och skinnjackor, som snabbt fått ihop en imponerande blandning av ballader och studsig upptempopop som One thing, C'mon, c'mon och Back for you. Allt är som skräddarsytt för att tala direkt till fansen.
Det är när de rockar loss som i Blondies One way or another som går över i Undertonescovern Teenage kicks som de känns lite vilse i tillvaron och i synen på vad One Direction egentligen ska vara. Men det och att de fem verkar paniskt rädda för att någon ska ta mer plats än de andra, det kan jag leva med när One Direction och låtfabriken kring bandet på ett så smart och entusiastiskt sätt visar att det här nog bara är början på en ny pojkbandsvåg.
Och om killarna är hälften så bra kompisar som de vill att man ska tro, lär One Direction leverera hits, sälja ut gigantiska arenor och få sin publik att gå bananas ett bra tag till.
