Lana Del Rey är ett popfenomen, modell för bilmärket Jaguar och för H&M och hennes mest populära låtar har spelats på radiostationerna tills dj-headseten har blivit blodiga. Men i snacket kring henne har mycket handlat om huruvida hon är äkta eller ej, om att hon egentligen heter Elizabeth Woolridge Grant och inte alls är white trash utan miljonärsdotter.
Efter en och en halv timmes konsert på Annexet i Globenbygget känner jag ännu mer än innan att jag skiter i den där äkthetsdiskussionen, men att det är ju i alla fall bra om artisten själv vet vem hon är. Musikaliskt är hon som bäst när hon och hennes medmusiker skapar en förtätad, filmdoftande, storslagen och snudd på svulstig stämning, som i Summertime sadness, Ride, American och förstås i Blue velvet-tolkningen. Men ibland vill hon rocka loss, som när hon gör Nirvanas Heart shaped box. Då blir det ylande för ylandets skull och nej, Knockin' on heaven's door är inte heller lyckad. Inte alls.
Miljön på scenen ska föreställa ett nedgånget och slitet lyxhotell, allt för att skapa en känsla av vemod och kanske längtan någon annanstans, till en annan tid.
När allt klaffar är Lana Del Rey verkligen värd alla hyllningar, alla superlativer. Hennes röst förtrollar och lindar in lyssnaren i hennes värld. Men för att Lana Del Rey verkligen ska ta nästa steg krävs att hon växer till en artist på den nivå som hennes röst oftast är.
Tyvärr är hennes utstrålning rätt så obefintlig och det roligaste och mest personliga den här kvällen bjuds när hon i början av spelningen försvinner ut i den dyrkande publiken och man då och då hör hennes sång blandas med hennes fniss. Och där låtarna byggs upp till enorma slott av pampighet och där hennes både farliga och ljuva röst formar tinnar och torn där dyker hennes scenspråk upp och är stelare än stelt. Det är som om planen tog tvärslut där och då.
Jag vet inte om det är attityd och någon slags coolhet eller kanske blyghet, eller om hon helt enkelt saknar karisma. Synd i så fall på så rara låt- och sångarärtor.
