Kristian Anttila | The Docks, torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Under torsdagskvällen blev det popnostalgi galore på The Docks när två luttrade musikhjältar bjöd på varsin konsert. Först ut var Götborgssonen Kristian Anttila.

I onsdags kallades polis till The Docks när hiphopgruppen Mobb deep skulle spela. Det kom så många gäster att kön snabbt blev ohanterlig, och någonstans mitt i villervallan blev dessutom en vakt hotad.

Någonting i den stilen behöver vi gudskelov inte oroa oss för i kväll. Kristian Anttilas och Jakob Hellmans lilla följe av popparkids och ironiskt dansande vinylbackshipsters står snällt vid scenen och väntar, utan minsta ont uppsåt i kropparna. Detta medan vi som är så gamla att vi intebrinner för någonting längre samlas i soffor och längs disken, och gängen som är för coola för popmusik chillar utomhus vid vattnet. Allt är kolugnt. Läget är under kontroll.

ANNONS

Men, det är klart; visst pirrar det lite i magen av tjuten som uppstår när swindiehjälten Kristian Anttila äntligen går på,en kvart efterutsatt tid.

Ortens son öppnar med halvklassiska låten Hårt godis, och ljudbilden avslöjar direkt att även kvällens spelning blir ett slags kollage över daterade popakter. Lite Di Leva och en släng Jocke Berg alltså, över en distad, studsande, jingeljanglig Melody club-matta med lekfull Parken-bas.Same procedure as last year och same procedure as every year, för sådan är trots allt Kristian Anttila-formeln, och fansen älskar honom för det.

Han och bandet jobbar hårt, det ska de ha; hoppar, dansar, vispar och slänger med benen, armarna och luggarna åt alla håll och kanter, men i kväll når energin tyvärr inte längre ut än till de närmaste fem publikraderna.

Dämpas entusiasmen av att sången inte alltid hörs i bruset? Är sommarkvällen för sval och för skön? Har de flesta i publiken kommit för den av de två som är en daterad poplegendar på riktigt, nämligen Jakob Hellman?

Kanske är det en kombination av alla tre. Tralliga Smutser och ärkelokala nationalsången Västra Frölunda tänder kort en gnista i konserten, men trots att Anttila tycks ge allt, förblir känslorna på det stora hela dämpade i lokalen.

ANNONS
ANNONS