Du känner inte Mattias Alkberg. Du bara tror det för att du lyssnat på alla hans skivor, läst alla hans böcker/dikter, sett alla hans spelningar (och de är många allihop, väldigt många). Det känns ju så. Som om ni har något unikt tillsammans, för att han får dig att känna. Något, vad som helst.
Men egentligen kan man aldrig känna en annan människa, inte på riktigt helt och fullt.
Vem hade till exempel satsat sina sista fioler på att den gamle indiepoppunkaren skulle göra ett hip hop-album (nåja, tro inte allt som sägs) men här är vi nu. ”Drake” som kom i april är byggd på elektronik, dova beats och autotune. Och en blandning av rap, sång och … spoken word. Men hip hopen är en gammal följeslagare, som han själv säger i ”Het höst” så har han redan ”gått i den här språkdräkten längre än nån m-f vet”.
Vem hade till exempel satsat sina sista fioler på att den gamle indiepoppunkaren skulle göra ett hip hop-album (nåja, tro inte allt som sägs) men här är vi nu.
Mattias Alkberg vill inte bekräfta eller bekräftas (men njuter av uppmärksamheten och gensvaret). Och i tider när AI börjar generera musik förvillande lik människoskapade låtar är det befriande med folk som gör vad som faller dem in, utan fingrar i luften eller kappor som fladdrar i vinden. Det är ju ändå de artisterna (eller vad de nu har för uttrycksmedel) som verkligen berikar oss.
In på scen kommer två maskinryttare samtidigt som Mattias Alkberg kliver fram och greppar mikrofonen. Kepsen lågt över ögonen. Flimrande färgstarka bilder mot en fond toppad av en målad revbenstorso. Beatet blir tyngre från scen än strömmad skiva. ”Pengar och pengarnas drängar” med tryck och skrik och små danssteg. Nämnda ”Het höst” likaså. Äldre låtar, som ”80 vårar” och ”Tjugonde”, får delvis en annan känsla, stämning i drakkostym.
Mattias Alkberg säger något om att ibland gå vilse, men står där stadigt i ny electroskrud som alla här ikväll älskar.
Mattias Alkberg säger något om att ibland gå vilse, men står där stadigt i ny electroskrud som alla här ikväll älskar. Det är snyggt. Men texterna försvinner bitvis bland effekterna, elektroniken och autotunetonläget blir lite odynamiskt och stillastående. Trots hip hopskt lunkande och det där trycket i basen som känns i magen. Kanske är det jag som är vilse för att mina öron är matade med analogsyntar och diskade indiegitarrer, men jag saknar… utbrotten i brist på bättre ord.
Han ropar ”tack!” redan efter tio låtar och kliver av, men är blixtsnabbt tillbaka igen för ”man vet ju aldrig om nån vill ha extranummer”.
I avslutande ”Skända flaggan” fladdrar det av både fart och kraft och han ropar ”Stoppa SD, befria Palestina” med knuten näve och går av igen. Lika snabbt är han tillbaka och kör en orepad ”Första språket” till pianokomp, som för tankarna till uppvärmaren Petter Alatalos stora små berättelser med just piano och Matti Ollikainen-fraseringar. Fint.
LÄS MER:Recension: Taylor Swift, Friends arena, Solna, fredag
LÄS MER:Recension: Cornelia Jakobs, Pustervik, söndag
LÄS MER:Recension: VV, Pustervik, fredag
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
