Hur många Björn och Benny-hyllningar tål Sverige?, frågade jag mig när jag hörde talas om “Let the music speak”.
Det har gått 50 år sedan Abba vann Eurovision och det har inte rått någon brist på firande under året, eller innan dess för den delen. När Linnea Henriksson, Petra Marklund, Peter Jöback och Tomas Andersson Wij annonserade en turné i Björn och Bennys ära kändes det därför tröttsamt.
Men “Let the music speak” är inte som de vanliga jubileumskonserterna. I stället för att fokusera på Abbas glansdagar tar de ett helhetsgrepp över Björn och Bennys katalog. Det är en resa genom ett halvt sekel, genom Björn och Bennys liv och karriärer och Sveriges moderna musikhistoria, från Hootenanny Singers och Hep Stars till musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla” och Benny Anderssons orkester.
Blandningen och balansen mellan låtarna är bra och visar Björn och Bennys bredd, såväl som de fyra artisternas olika musikaliska hemvister. Henriksson, Marklund, Jöback och Andersson Wij är, som de säger själva, helt olika musiker med olika bakgrund och det märks. Var och en har satt sin prägel på låtarna. “When all is said and done” framförs i ett tempo à la Smith and Thell medan “Du är min man” låter nästintill identisk med Helen Sjöholms version, minus självaste Helen Sjöholm.
“Knowing me, knowing you” och “Summer night city” har genomgått en Petra Marklund-tvätt och låter som modern pop.
Abba är såklart oundvikliga i sammanhanget men att tolka Abba är inget lätt uppdrag. De som ger sig på det riskerar ofta att låta som ett coverband eller en mellanakt i Melodifestivalen, och visst påminner “Let the music speak” bitvis om det sistnämnda.
Trots att jag personligen tycker att Titanic-stråkarna under “Super trouper” är det värsta som hänt Abbas låtskatt sedan A-teens och att Peter Jöbacks tolkning av “Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)” är lite väl mycket musikal märks det att de tagit sig an uppdraget med respekt och gjort låtarna till sina utan att förlora dess kärna.
Anderssons Wijs del i “The winner takes it all” är avskalad. “Knowing me, knowing you” och “Summer night city” har genomgått en Petra Marklund-tvätt och låter som modern pop.
Linnea Henriksson är kvällens klarast lysande stjärna. Hennes röst gör både Ulvaeus låttexter och vemodet i Anderssons melodier rättvisa och hennes tolkningar är trogna henne som artist. Henrikssons version av Hep Stars “Sunny girl”, “Bortom sol och måne” och “Aldrig” ur Kristina från Duvemåla känns lika självklara.
Det är stundom segt och musikaldelarna tillåts ta lite väl stor plats. Det blir inte bättre av att mellansnacket med tillbakablickar inte heller känns helt avslappnat. Det påminner om inslag i ”Go'kväll”, det vill säga infotainment utan entertainment-delen. Men under pianosolot i “Chiquitita” vaknar publiken till liv och ställer sig upp och efter det verkar energin aldrig ta slut.
Det är två älskade och fyra uppskattade artister. Det märks särskilt när Peter Jöback annonserar att han ska sjunga “När guldet blev till sand” och det hörs glädjetjut från publiken och stående ovationer .
Mellansnacken påminner om inslag i ”Go'kväll”, det vill säga infotainment utan entertainment-delen.
Artisterna har proffs med sig på scenen. På trummor har vi Per Lindvall, som samarbetat med kvällens huvudpersoner Björn och Benny sedan Abbas sista år. Men bäst är ändå orkestern, Stockholm Concert Orchestra, som förstärker stämningen i alla låtar och lyckas fånga Anderssons förkärlek till folkviseinslag.
När artistkvartetten går ut med “Thank you for the music”, till en av kvällens många stående ovationer känns det inte längre tröttsamt, om än väntat. Detta är en hyllning värdig Björn och Benny.
Konsert
Let the music speak
Scandinavium, fredag
Känslan: Guuuuud vad Björn och Benny är bra!
Publiken: I den åldern att de ogenerat filmar och fotar med blixt…
Ögonblicket: Stråkarna under ”The winner takes it all”.
