Det har alltid varit lite svårt att skaffa sig en absolut åsikt om Portlandpojkarna i Blitzen Trapper. De envisas med att blanda och ge hej vilt, och samtidigt lyckas de alltid vara förvirrande konsekventa. På deras skivor ryms ljuvligt Queenpampiga glamrocksorgier, folkrockballader, boogierökare, bredbent stadionrock och ackordstinn XTC-smartness. Den enda konstanten är, någonstans, det svårfångade ordet americana, en känsla av öppna vidder och dammiga motorvägar. Mycket är omistligt bra, medan en hel del är rena gäspningar. Blitzen Trapper gör lite som de vill och lyckas ändå alltid låta … ja, som Blitzen Trapper, helt enkelt. På senare tid, med förra årets All Across this Land som bästa exempel, tycks experimentlustan visserligen ha lagt sig en smula och bandet tycks ha funnit sig tillrätta i en trygg americanalunk, men fortfarande finns känslan av att lite vad som helst kan hända.
Och exakt så blir det denna Pusterviksafton. Det spretar åt de flesta håll som går. Är man snäll kan man använda ordet dynamik, är man mer dramatiskt lagd så handlar det mer om patologi och multipla personligheter. Mycket må vara rockig boogie som ligger sked med sydstatsblues och Lynyrd Skynyrd, men nästan lika mycket är väna ballader. Ballader med anakronistiskt analoga synthar. Och lite trestämmiga sångexcesser på det. Och rostiga gitarrsolon och softrock. Nashvillecountry. Snudd på skamliga Springsteenstölder.
Allt i en salig, superamerikansk röra.
Lite här och där känns det kanske lite väl bekvämt, lite oinspirerat. De fem männen på scen lutar sig tillbaka och förlitar sig väl mycket på musikalitet och man får den småtråkiga känslan att de glömt bort oss i publiken lite grann. Men plötsligt får vi glödande Crosby, Stills & Nash-, Townes van Zandt- och Neil Young-covers. Och ljuvligheter som Love the Way You Walk Away, Furr och Black River Killer. Och då blir det, trots allt, oerhört svårt att värja sig. Det är sällan unikt, men alltid charmigt oförutsägbart och varmt. Och det räcker bra en sketen onsdag.
