Stan har skanderat sig hes och helikoptrarna har just tystnat när Alkberg går på scen. Nazistmarschen har förgiftat Göteborg. Oron har bubblat på gatorna i dagar och nu får vi pusta ut, för en stund.
Att gå in på Pustervik är att gå in i en slags trygg puppa. Svartsminkade Alkberg är vårt språkrör som förmedlar krassa betraktelser från samtiden. Att hat föder kärlek låter ologiskt men blir tydligt en dag när saker dras till sin spets. Ju fler hotfulla fanor, desto fler plakat med fredsbudskap. Ju fulare den ena sidan är, desto finare blir den andra. Gemenskapen ipublikenär påtaglig.
Mattias Alkberg är Norrland. ”Välkommen till Luleå, Göteborg” säger han och ger oss en innerlig och instrumentalt levande Relativt Norrbotten. Han leder oss genom landskapet. Vi går hem i midnattssolen, är utan fungerande lokaltrafik och långt från Stockholmssvin.
Få är så produktiva som artisten, poeten och debattören Mattias Alkberg. Han har gjort karriär på att klä Sveriges sociala och politiska klimat i ord. ”Det är väl bättre med artificiell intelligens än den totala dumhet som breder ut sig nuförtiden” sa han inför släppet av sin färska och cirka tjugoåttonde platta (Bear Quartet-skivorna inkluderade). Den är snällare, mindre punkig. I kväll blandas nytt och gammalt. Bredden blir tydlig i övergångarna, så som när Alla talar svenska blir 80 vårar.
Dagens omständigheter ger låtbanken svärta. ”Det är svårt att inte nämna det som hänt i dag” säger han och drar av Skända flaggan. Det stannar dock där i mellansnacken vilketkänns lite snopet.
Vi hör om brittsommar, feta barn och basketbollar i Tjugonde, som kläs i ett ljuvare komp är någonsin. Det är just det. Vid en första lyssning kan Alkberg verka lättsmält. Men när du skrapar på ytan framträder det fula, krassa, kritiska.
Allt sitter inte. Den ofokuserade känslan förstärks av hans blickar på låttexterna, som är placerade framför honom. Det går ut över närvaron. Kanske har det med åldern att göra, ett ämne han återkommer till. Tid. Han leker med nostalgin.
Alkberg gillar förkortningar. Lol, bff och åai (för Åtminstone artificiell intelligens) är tre av dem. Mellansnacken är slappa men charmiga och borde vara fler. När han har oss i sina händer sjunger han träffsäkra Livet är för kort eller för långt, som aldrig vill ta slut. Lekfulla Nerverna är också en höjdpunkt när den urartar i ett slags väckelsemöte.
Extranumret Ändra på allt är sedan experimentell och självsäker. Det är omöjligt att veta var den ska sluta. Alkberg är sitt bästa jag under de premisserna.
