Många slussar måste passeras innan jag når Elvis Costello, eller Declan MacManus som han egentligen heter. Snart hörs ett piggt hej från Vancouver, Kanada. Vi kommer snart in på samtalsämnet svensk musik.
- Att säga att Abba kommer från Sverige är som att säga att The Beatles kommer från Liverpool. Abba belongs to the world, slår Elvis Costello fast, och vem är jag att säga emot?
I fjol släppte 62-åringen sina memoarer, som av vissa läsare beskrivits som en kärleksförklaring till musiken.
- Boken har många ord och tankar i sig. Musik är den röda tråden. Det var inte menat att bli en kronologisk berättelse utan snarare en historia om musikens effekt.
Fick glasögonen av skivbolaget
I memoarerna beskriver Costello sitt första möte med popskivbolaget Stiff Records på 70-talet. De såg honom mer som en låtskrivare än artist på grund av det anonyma utseendet, tror Costello. Han fick sedan ett par glasögon i handen och de sa ”sätt på dig de här”. Det var som att bli Stålmannen, fast baklänges, skriver han.
- Jag känner mig fortfarande som en outsider. Jag är inte berättigad att göra någonting. Om publiken vill höra mig så är det fantastiskt men varje turné känns som den sista. Jag har ingen auktoritet att göra det här i all oändlighet utan måste visa att det håller.
Droger, alkohol och otrohet
I boken finns även skildringar som bekräftar den stereotypiska bilden av rockstjärnelivet ute på vägarna. Åren har kantats av droger, alkohol och otrohet.
Hur lyckades du hålla dig borta från trubbel?
- Det gjorde jag inte. Men trubbel definierade mig inte. Jag har aldrig berättat historier för att de skulle bli applåderade.
Karriären sträcker sig över fyra decennier och listan med samarbeten kan göras lång. När han får frågan om vilka som betytt mest nämner han svenska operasångerskan Ann Sofie von Otter, som enligt Costello alltid gör saker på ett ovanligt och vackert vis.
- Jag är lyckligt lottad som kan försörja mig på yrket. Jag ser inte på det som att jag är en del av en musikindustri. Det har bara blivit så, säger han.
- Ingenting har varit planerat men möjligheterna har dykt upp en efter en. Och när någon frågar om man vill skriva musik med Paul McCartney så vore det galet att säga nej, eller hur?
