In Flames är ett fascinerande band. Efter varje platta får de höra att de har sålt ut. Inte har gjort något riktigt bra sedan Clayman eller Reroute to remain. Samtidigt låter de alltid omisskännligt som just In Flames med sitt personliga avstamp i både melodisk dödsmetall och metalcore, med ett stänk popsensibilitet.
Den här gången kommer de att få höra samma sak. Folk kommer att gnälla över syntarna i Deliver us, över orgeln i The Attic och över avslutande, reklamradiomjuka Liberation och ropa: ”Sell out! Bättre förr!”
In Flames, å andra sidan, kommer att skaka av sig glåporden från internet-trollen och förbereda sig för att blåsa bort alla konkurrenter från världens metalscener de närmsta ett och ett halvt åren. Väl medvetna om att de med sin tionde skiva Sounds of a playground fading har gjort en av sina tre bästa plattor någonsin, och förmodligen både den modigaste och snyggast sammanhållna.
Detta trots att Jesper Strömblad, grundare och en av de huvudsakliga låtskrivarna åt Göteborgslegendarerna, saknas och att det lämnats åt gitarristen Björn Gelotte och sångaren Anders Fridén att styra upp låtmakeriet. Processen har beskrivits som annorlunda och resultatet är en organisk platta som hänger ihop, helt utan skarvar, från det inledande, klassiskt svängiga titelspåret till avslutande Liberation. På samma gång en naturlig fortsättning på de två senaste skivorna, i stramt utförd experimentlusta, som det är en klassisk In Flames-platta. Allt inramat av en dynamik och variation som gör att man både orkar och vill ta sig igenom Sounds of a playground fading, gång på gång, dechiffrera Fridéns allt säkrare domedagstexter och hitta nya detaljer.
Sedan kan man mumla hur mycket man vill om emo-tendenser och Depeche Mode-influenser. In Flames helhet är större än delarna och handlar alltid om hård, framåtblickande metal. Och för varje sell out-rop kommer tre nya lyssnare, plus någon gammal gnällig recensent som kanske haft svårt att ta till sig en hel In Flames-platta från början till slut sedan Reroute to remain, och blir fascinerad av hur bra In Flames – fortfarande – är.
Khoma - A final wave.
In Flames - Clayman.
