Roxette har gjort en hel del färgstark, upplyftande popmusik och inte minst ett antal bitterljuva, klanderfria muskelballader. It must have been love, The Look, Listen to your heart, Dressed for success och en rejäl knippe fler låtar är självklara byggstenar i den svenska pophistorien.
Dessutom öppnade Per Gessle och Marie Fredriksson dörrar, visade att det var möjligt att slå stort i USA och ja, egentligen hela världen. Under några år radade Roxette upp fantastiska framgångar medan det fortfarande gick att tälja fram guldskivor och ingen ännu hade hört talas om vare sig Pirate Bay eller Spotify. Om detta kommer man kunna läsa i historieböckerna.
Men ska vi vara sanna och uppriktiga har berättelsen om Roxette även några senare kapitel där de rent musikaliskt befunnit sig på ett sluttande plan. Det här, som rimligen är deras sista skiva, förstärker den känslan. Helt uppriktigt tror jag inte att det har speciellt mycket med Maries ohälsa att göra. Roxette har bara gått samma väg som så många andra pop- och rockband. Man har sin formel, sitt uttryck samtidigt som man försöker förnya sig och hänga med sin tid. Det går inget vidare, och det är helt okej. Man har helt enkelt passerat zenit, de starkaste låtarna är sedan länge redan skrivna.
Det som blir mest lidande när Roxette tappat styrfart är Gessles powerpop. Försvagad powerpop är per definition ett hopplöst fall. Tidigare kom Per Gessle undan med sin jönsiga nonsenstexter. Så länge de kändes som sådant där sprittande godis i munnen och fick gratisåka på snärtiga melodier och kaxiga riff funkade de alldeles utmärkt. Men när kvalitetensjunker blir det snart nästan outhärdligt att lyssna på stelbenta The One och 20 bpm. Då tycker jag bättre om när Roxette gör en skamlös Pet Shop Boys-pastisch i Some other summer.
Bäst är skivan när tempot dras ned och Marie Fredriksson får ta plats. Och så har det väl egentligen varit under alla år. Utan Maries känsliga, starka stämband vore Roxette bara killen från Gyllene Tider som lattjar på engelska. Så de låtar jag tar med mig från Roxettes hejdå-platta är From a distance där Marie sjunger övertygande till relativt nedskalat, syntigt komp som (nästan) låter som ett Suicide som lagt sig en stund i solstolen.
Finast är avslutande April clouds, en låt som i perfekt balans lyckas kombinera Per och Maries kärlek till tidigt amerikanskt 70-tal och den där svenska klangen som gjorde Roxette till någonting utöver det vanliga. Lugnt, stilla och värdigt sjunger Marie en hälsning till alla fansen: "it's been a good time, the best there ever was for me..." och så allra sista raden: "...I wish you the best."
Detsamma, Marie och Per, detsamma till er.
