Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hardcore Superstar | HCSS

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ROCK

ROCK

Hardcore Superstar

HCSS

(Gain/Sony Music)

Historien förtäljer att Hardcore Superstar gått tillbaka till tidiga demokassetter från 1994 för att hämta inspiration till sitt nya album. Gamla riff övades in igen och låg till grund för det fortsatta låtskrivandet.

Det är som en sida tagen ur manualen för olika steg i ett rockbands karriär, där devisen lyder ungefär: när det gått så långt att du glömt bort varför du började spela musik till att börja med ska du återupptäcka dina rötter. Att döpa skivan som kommer ur detta vurmande för sin egen ungdomliga entusiasm efter bandet självt hör också till.

Den svett och uppspelthet som ska ha genomsyrat demolåtarna från förr verkar dock ha kommit bort någonstans i Hardcore Superstar-grabbarnas försök att återuppfinna sig själva.

Kvar finns en känsla av rockskolan på fritidsgården, där nybildade band gjorde sina första försök att låta rock genom att härma sina idoler. Jag vet inte om det var den biten av att bli som ung på nytt som bandet eftersträvade. Men det är det intrycket av albumet som blir det bestående.

Av hunger och energi hörs inte mycket. I särklass piggast är Sunset Strip-glammiga partylåten The ocean som har potential att bli en hit hos Hardcore Superstars publik. Här är tempot högre och nerverna i någon mån närvarande.

Här och där glimtar ett svängigare ögonblick till, exempelvis i glättiga Party till I’m gone eller diskostompiga Touch the sky som även begåvats med en mer annorlunda melodi. Med tanke på nivån på bandets poularitet är det dock förbluffande hur tamt merparten av materialet låter.

Nästan åtta minuter långa balladen Fly är åtminstone ett gäng minuter för mycket av förment svårmod accentuerat av en sorgsen liten keyboard. Och det är inget ett nästan proggminnande mellanspel eller sångaren Jocke Bergs framkvidna rad "sometimes I don’t want to wake up" kan förbättra.

Off with their heads förefaller vara en känga till folk med åsikter (om bandet?) men saknar aggressivitet och bett nog att backa upp sitt budskap. På sin höjd är detta småputtrig dussinrock.

Att framförandet är kompetent och produktionen proffsig går inte att förneka. Utanpåverket säger lyssnaren att detta är frän rock ’n’ roll. Det blir svårt att gå med på när innehållet är som ett tuggummi man tuggat på tills det förlorat smaken.

Här finns på tok för lite uppriktig rock ’n’ roll-attityd, för lite upprorslusta och driv. Man blir kvar med känslan av att ha blivit lurad på konfekten och tyvärr är det inget nytt när det gäller Hardcore Superstar.