Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hammerfall rider längre bak i ledet

Till blir det en drake för mycket som ska släpas till slakt, skriver GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skiva

Metal

Hammerfall
Built to last
(Napalm death/Border)
 

Göteborgarna i Hammerfall är framme vid sitt tionde album och enbart det är förstås en imponerande prestation. Så lirar man också i en testosteron-sprutande gren där just uthålligheten är en av grundpelarna. Spelar man hårdrock lägger man inte av. Man är en evighetsmaskin som matar på med slag efter slag, skiva efter skiva, turné efter turné. Och så länge man visar sig trogen de tydliga idealen och den egna vapenskölden är följarna lika hängivna som de fotbollssupportrar som tatuerar in klubbmärket på bröstet.
Hammerfall har fått mycket kärlek för att de fanns vid fronten när den klassiska metallen återtog mark på hårdrockens genretäta slagfält. I dag rider man med ålderns rätt lite längre bak i leden. Men om man som jag är uppvuxen på fritidsgårdar och i uppehållsrum där det matades Accept, Judas Priest och Iron Maiden så att högtalarnas nästan lossnade från sina väggfästen är det omöjligt att inte låta sig svepas med.

Det är uppenbart hur mycket Hammerfall älskar sin musik och de vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att skaka livet i muskelminnet hos den trettonårige lille hårdrockare som fortfarande finns därinne i min kropp och själ. Hammerfall har alltså mig fast redan i första låten. Bring it har det snärtiga riffet, de smattrande trummorna, hockeykören och inte minst en Joacim Cans som sätter sången perfekt. Efter bara ett par minuter lufttrummar jag handflatorna mot låren och känner hur leendet bara blir bredare. Det är igenkänning när den är som allra skönast.
Och sådär fortsätter det. Jag nickar uppskattande åt energin i Dethtrone and defy där svärd, hammare, trollkarlar och mörkrets änglar möts upp i en klichémättad uppvisning där jag nästan vill leta fram gamla blandband för att komma på var gitarrslingorna är hämtade. Gitarristerna Pontus Norgren och Oscar Dronjak vet vid det här laget förstås hur de ska göra för att både hedra traditionerna och samtidigt lyfta fram sina egna uttryck.

Jag imponeras alltså av Hammerfalls konsekvens i allt de gör men efter att ha umgåtts ett tag med Built to last inser jag också ofrånkomligen varför jag en gång lade den här musiken åt sidan. För hur charmigt och underhållande Hammerfall ändå är blir det till slut en drake för mycket som ska släpas till slakt och de där trummorna och körerna som först får mig på så gott humör blir till slut helt enkelt tjatiga. Då hjälper det inte ens att den obligatoriska balladen, Twilight princess, med distinkt sång av Cans lyckas med tricket att vara traditionell powerballad och samtidigt sniffa vid en slags blågul folkrock.


Hammerfall ska ha rejält med uppskattning för sin entusiasm inför uppgiften, men personligen klarar jag helt enkelt inte att i längden matcha deras uthållighet. Däremot är jag fullkomligt övertygad om att fansen kommer omfamna även den här plattan.