Heather, who? Tja, kanske ska man inte gå riktigt så långt som att helt glömma bort den goda Heather Nova. Men samtidigt var det ju bra länge sedan hon var ett namn på svenska läppar, tack vare Eskobar-samarbetet Someone New. Tio år har gått sedan dess och Heather har jobbat vidare, med blandad framgång, men på det stora hela har hon halkat iväg från hitlistor och brännhett rampljus och någon tung angelägenhet är hon antagligen inte längre.
Och det märks naturligtvis. Dryga 200 välmående medelålders människor med öronproppar har i kväll orkat till Trädgår’n och följaktligen känns allt en smula tomt och ödsligt. Kanske passande då att inleda med en akustisk Everything Changes från nya skivan. Med gitarr och cello som enda grund hörs ju Novas särpräglade röst bäst och det är, i mitt tycke, i det här formatet som den gör sig bäst.
För annars så krämas det och krängs både här och där, i ett ibland närmast desperat försök att få lite kropp och muskler i de alltför blodfattiga och radiovänligt anonyma melodierna. För trots stora gester, dist och mangel förblir det artigt och välkammat.
Bristen på gensvar och identifikation må bero på att nästan hälften av konserten består av låtar från nya skivan, men inte heller säkra kort som Heart & Shoulder, London Rain eller Walk This World får det att brinna. I stället dränks förvånande mycket i pseudoblues och stel standardrock. Det finns så mycket god vilja bakom många av sångerna, en vilja som då och då – som i desperata Island, ensligt vackra Ride eller The Good Ship, Moon – glimtar fram, men oftare än inte försvinner nyanserna i en smetig sås av vandrande basgångar och cymbalkaskader. Några få tillfällen uppstår luckor där man kan ana sig till vad Heather Nova och hennes fyra musiker försöker få fram. I That’s all I need fungerar det och det blir arenamagi med maraccaskrydda, men som helhet framstår det, med sorglig tydlighet, varför vi är så få i publiken. Här finns alltför lite att minnas, och alltför mycket som vi alldeles strax har glömt bort.
