På fredagens Women in jazz spelade Ellekari Sander, en artist som orättvist har hamnat i doldisfacket.
Det går säkert att erinra sig en stillsammare musikfestival än Women in jazz, men inte utan avsevärd ansträngning. Städat sitter klientelet, knappt någon under 60-strecket, vid Nefertitis bord med mat och öl framför sig. Skrapar någon onödigt hårt med gaffeln mot porslinet kastas överraskade blickar från grannen – vad är det frågan om! Är du full eller!
Perfekt. Nyanserna hos Duo Naranjo Weurlander, som bjuder på chilenskt piano och finskt dragspel i sträv dissonans, hade gått förlorade i ett typiskt festivalstim. Bättre skulle emellertid kvällens andra akt ha stått sig.
Albumet Sole love från 2005 är indie-Sveriges bäst bevarade och mest välljudande hemlighet. Vega, som den norrländska gruppen bakom kallade sig, gjorde i stort sett enbart smäktande, storvulna ballader, med filmiska stråkar och två helt makalöst egenartade duettsångare i spetsen, "Nille" Sandberg och Ellekari Larsson. En gång såg jag bandet live och spådde dem en makalös framtid. Vilket väl placerar mig i samma lag som han som trodde internet var en fluga.
Ellekari har bytt efternamn, men rösten är densamma, med en frihet och lekfullhet som minner om Kate Bushs. Utöver Vega har hon haft många konstellationer genom åren, samt arbetat med så namnkunniga akter som Ed Harcourt, Jenny Wilson och Anna Ternheim. Ändå har orättvist få hört talas om människan.
Även hon är nämligen en välbevarad hemlighet i det annars lättöverskådliga, svenska musiklandskapet. Och välljudande? Det kan ni hoppa upp och sätta er på.
I kväll blir det odödliga bitar som Smile och Get happy, lite otippade inledaren Lost in noise signerad Anja Garbarek, ett original av pianisten Maria Kvist - samt ett från Ellekari själv, som lovar gott inför kommande soloalbumet. Det är levande, det är vackert och det har flås, vilket var precis vad festivalen behövde i afton.
Jag skiter egentligen i att Vega aldrig slog igenom. Det hör till det förflutna. Men om Ellekari Sander går genom karriären utan ett ordentligt erkännande, förlåter jag aldrig Jan Gradvall.
