2020 skulle ha blivit ett storslaget år av firande av att det är 250 år sedan Ludwig van Beethoven föddes den 16 eller 17 december i Bonn. Det blev tyvärr inte så. En höjdpunkt torde ha blivit Göteborgsoperans och Göteborgs Symfonikers gemensamma Beethoven-maraton då alla nio symfonier skulle ha framförts på en enda dag. I dag är det något vi bara kan drömma om. Men vi fick åtminstone fira lite smått då Change Music Festival hann med att redan 2019 lyfta fram Beethoven.
Beethoven tog över fanan efter Mozart som sin tids främste pianist innan problemen med hörseln blev för stora. Det finns vittnesmål från åhörare som aldrig skulle glömma hur det var att höra honom improvisera. Tonsättaren Wenzel Tomaschek kunde inte röra ett piano på flera dagar efteråt.
Beethoven deltog i tre pianodueller vad vi vet. I den sista mötte han den uppmärksammade pianisten Daniel Steibelt som var kaxig nog att improvisera över samma tema som Beethoven varierat i sin trio i B-dur. Beethoven blev rasande och valde cellostämman ur Steibelts kvintett, men spelade med notbladet upp-och-ner och med ett finger. Steibelt blev så förolämpad att han aldrig mer ville se Beethoven och lämnade till slut Wien för Paris.
Det finns vittnesmål från åhörare som aldrig skulle glömma hur det var att höra honom improvisera. Tonsättaren Wenzel Tomaschek kunde inte röra ett piano på flera dagar efteråt.
LÄS MER:Swedish chamber games sätter svensk kammarmusik på kartan
Det var inte en fråga om enbart virtuositet. Beethoven utmanade publikens förväntningar. Han improviserade på ett nytt och originellt sätt utifrån genomtänkta idéer och särskilda former som han samtidigt tänjde på och förnyade. Experimenten med harmonik och form tog han sedan med sig in i komponerandet av kammar- och orkestermusiken. Varje nytt verk skulle innebära något helt nytt.
Min egen ingång till Beethoven var hans pianosonater. Favoriten var så klart den kända ”Pathétique”-sonaten; den har en speciell plats inte minst på grund av minnet av när min storebror framförde den vackra andra satsen på min mormors begravning.
Även mitt liv kretsade i tio år runt pianot med lektioner och dagligt övande. Min första pianolärare brukade skriva små lappar att ha på notstället. ”Räkna!” stod det på en. På en annan mer poetisk stod det ”Helheten är större än summan av delarna”.
Det är ett uttryck som passar Beethoven perfekt. Hans samtid kunde ibland uppfatta hans komponerande som kaotiskt, men faktum är att hans verk visar prov på en otrolig enhetlighet. Helhet och uttryck var det viktigaste. Ett perfekt exempel är den så berömda femte symfonin, ”Ödessymfonin”, där motivet tre korta och en lång – ta-ta-ta-taaaa – återkommer på olika sätt i alla satser både i teman och i bakgrunder.
Han skrev komplicerade verk som bidrog till en professionalisering av den klassiska musiken som innan dess ofta hade framförts av en blandning av musiker och amatörer ur aristokratin.
LÄS MER:Här är Johan Lindqvist 20 bästa album 2020
Beethoven var en mästare, både som kompositör och improvisatör, i att variera till synes enkla motiv på de mest fantastiska vis – ”koka soppa på en spik” som Hans Pålsson, pianist och professor, uttrycker det i det senaste numret av tidskriften Opus. De har just kommit ut med en Beethoven-special som råkar sammanfalla med deras hundrade nummer.
Men Beethovens bidrag till musikhistorien ligger inte enbart i tonerna. Han skrev komplicerade verk som bidrog till en professionalisering av den klassiska musiken som innan dess ofta hade framförts av en blandning av musiker och amatörer ur aristokratin. Han påverkade även utvecklingen av det moderna pianot. Enligt Åke Holmquist i ”Beethoven. Biografin” tävlade tillverkarna om att ge honom ett instrument som kunde uppfylla de krav hans spel och kompositioner ställde. Det finns berättat att han kunde spela så strängarna gick av och man har identifierat så många som 14 pianon i hans ägo.
När man pratar om Beethoven lyfter man ofta fram det stormiga och det temperamentsfulla i hans personlighet. Men Beethovens produktion är varierad och mycket av hans musik stämmer inte överens med den bilden. Som Hans Pålsson lyfter fram tenderar vi att uppvärdera det tragiska över det komiska. Bilden av honom som en ilsken enstöring är bara delvis sann.
Beethoven levde för musiken. Men han älskade också att umgås med vänner och sitta och diskutera på krogen – ända tills problemen med hörseln gjorde det omöjligt. Man tror att det började så tidigt som 1796. Helt döv blev han inte förrän 1818.
När han inte hörde vad någon sa låtsades han att han inte hade lyssnat eller skyllde på sin tankspriddhet.
LÄS MER:Operaeliten protesterar mot regeringen
Han skämdes och avslöjade det bara i förtroliga brev till sina närmaste vänner. Han fruktade vad som skulle hända med hans karriär om det kom ut. När han inte hörde vad någon sa låtsades han att han inte hade lyssnat eller skyllde på sin tankspriddhet. Till slut blev det sociala så ansträngt att han isolerade sig mer och mer.
Han längtade ständigt efter kärlek och äktenskap men utan framgång. En anledning är att han verkade i en aristokratisk miljö där det var otänkbart att gifta sig med en musiker. En annan att han ofta var ohyfsad, ovårdad – ful har vissa menat – och argsint.
1802 formulerade han i sensommarvärmen i Heiligenstadt att det var konsten som räddade honom från att ta livet av sig. Det innebar inte att han slutade umgås med vänner, uppträda och hoppas på kärlek ett tag till. Men det var då han bestämde att musiken var meningen med hans liv. Människan Beethoven fick ta ett steg tillbaka för Konstnären med stort K.
Ingen vet vilken dag Beethoven föddes
Det vi vet är att Ludwig van Beethoven döptes den 17 december 1770. När han föddes vet vi inte och han visste det inte själv. Tradition var att man döptes inom 24 timmar efter födseln som därför kan ha ägt rum såväl den 16 som den 17 december.
Beethoven och det svenska kungahuset
Det finns ett rykte att det var Sveriges blivande kung Karl XIV Johan, då Jean-Baptiste Bernadotte, som ska ha inspirerat Beethoven till att dedicera den tredje symfonin, ”Eroica”, till Napoleon. Det berättas av Beethovens levnadstecknare Anton Schindler, som dock inte var särskilt sanningsenlig av sig. När Napoleon krönte sig till kejsare 1804 strök Beethoven dedikationen.
Beethoven, tonarterna och ångesten
Man tror att tonarter hade en särskild betydelse för Beethoven vilket man kan se i att liknande verk ofta är skrivna i samma tonart. Ess-dur står för det heroiska som i exempelvis ”Eroica” och den femte pianokonserten (”Kejsarkonserten”), F-dur för det pastorala som i sjätte symfonin (”Pastoralsymfonin”) och A-dur för det backantiska. Den mest typiska tonarten för Beethoven brukar man däremot räkna c-moll som står för ångest och kamp. Den använder Beethoven till exempel i ”Pathétique”-sonaten, femte symfonin (”Ödessymfonin”) och i begravningsmarschen i ”Eroica” (andra satsen).
