Trots att duon har samarbetat i fyra decennier tror jag att de flesta, liksom jag, kom till Konserthuset för att först och främst få uppleva Chick Corea. Det hade räckt att ha en av världens bästa jazzpianister på scen tänker jag i min enfald, men inser fort att det inte är Chick Corea som är grejen, utan samspelet de två musikerna emellan.
Jag ser dem inte utväxla en endaste blick, ändå fyller de – både under musikpartierna och under mellansnacken – i varandras ord och toner som om de vore en enhet. Siamesiska musiker.
Och det är inte bara Chick Corea och Gary Burton som verkar som gjorda för varandra. Deras instrument, flygeln och vibrafonen, gifter sig på ett självklart sätt. Som om de skulle vara halva utan varandra. Det här låter som flum, och jag har först svårt att sätta ord på vad grejen är, men även här handlar det naturligtvis om musikernas samspelhet, känsla och precision.
Konserten inleds med Chick Coreas 70-talsklassiker Love Castle, men repertoaren består till största del av låtar från duons senaste album Hot House. Chick Coreas egen Mozartinfluerade Mozart Goes Dancing och Paul McCartneys Eleanor Rigby varvas med Dave Brubecks Strange Meadowlark och klassiska jazzstandards. Höjdpunkten är hyllningen till Stan Getz (som både Chick Corea och Gary Burton spelade med under olika perioder av 60-talet) i form av Antonio Carlos Jobims Chega De Saudade där Chick Corea och Gary Burton visar att de inte bara är två otroligt skickliga instrumentalister, utan också sällsynt begåvade improvisatörer.
Chick Coreas sätt att spela, att växla mellan rena vackra linjer och yviga rytmer, har kallats för schizofrent. Ikväll är kasten mellan de två ytterligheterna inte så tvära, jag skulle snarare kalla det för kontrollerad lekfullhet. Tyvärr, för det börjar kännas lite väl jämntjockt redan i slutet av första setet. Så även om Chick Corea är konsertens dragplåster, är det Gary Burton som briljerar, som står för intensiteten och framåtdrivet. Jag hypnotiseras av hans fyrklubbsteknik på vibrafonen. Hur lyckas karln? Hur arbetar hans hjärnhalvor och hur får han motoriken att fungera?
Det är det jag tänker när jag lutar mig tillbaka i Konserthusets sköna röda stolar och njuter av världsklassjazz. När jag går hem fortsätter vibrafonen att ringa i mina öron. På ett bra sätt.
