Den siste är förstås Ale Möller, folkmusiker och multiinstrumentalist känd främst för att föra samman det nordiska med grekisk och afrikansk musik.Men det handlade verkligen om blues, i begreppets vidaste innebörd. Från klassisk deltablues till avstickare i ökenblues och rembetica och, tja, varför inte de två norska polskor som Möller framförde solo på munspel.Annars var upplägget att de tre turades om att ta kommandot, med kollegorna som understöd i olika hög grad. Eric Bibb är traditionalisten i trion som genom sin själva uppenbarelse utgör en direktlänk till de gamla bluesmännen. Han sjunger med en fin gospelfärgad stämma, djup och varm och innerlig. Ger oss bluesstandards som Nobody's fault but mine (som får en österländsk touch via Möllers flöjt), folkklassiker som Going down that road feeling bad och den vackra egna Needed time, som på slutet obemärkligt glider över i What a wonderful world.Knut Reiersrud är inte särskilt känd i Sverige men är en av Norges allra finaste musiker med mycket blues i botten men lika mycket norsk folkmusik och liksom Möller en hel del afrikanskt. Han skämtar att turnén är hans trojanska häst in på de finaste av svenska scener, och det var nog också han som vann publiken mest -både genom sitt brokiga, ömsom vilda, ömsom stillsamt atmosfäriska (alltid briljanta) gitarrspel och genom hans humor och allmänt sköna stil.Ale Möller tog förhållandevis lite plats, men imponerade som alltid med sin extrema mångsidighet som instrumentalist (vi får se honom spela mandola, dragspel, munspel, flöjter och trumpet) -och blues är förstås lika självklar för honom som all annan rotsmusik.
Epitetet bluesgubbar har sällan känts så positivt som den här kvällen.
PATRIK LINDGREN
