Som femåring får Mattias ärva sin farmors spetsnattlinnen. Hon är bästa vännen och beskyddaren som, till skillnad från den ängsliga modern och den fysiskt våldsamme fadern, bejakar att barnbarnet föredrar att klä sig i tjejkläder. När Mattias kommer ut, först som bög och sedan som transtjejen Aleksa ger farmor sin välsignelse genom att inför båda avslöjandena utbrista: ”Jamen, det är väl inget fel!”
LÄS MER:Ärligt men fördomsfullt om trans
Skådespelaren, dramatikern och journalisten Aleksa Lundbergs självbiografi Bögtjejen är en välskriven och medryckande redogörelse för en resa som krävt en exceptionell dos mod och uppriktighet. Boken är en viktig del i den våg av translitteratur som kommit under senare tid, skildringar som ger oss alla chansen att fundera över kön, normer och vilka vi i grunden är.
Lundberg följer en traditionell kronologi, från en barndom med mobbning och ensamhet, över tonårens homosexuella erfarenheter och friheten i att kunna uppträda som dragqueen på fester, till könskorrigeringen och dagens tankar om könsidentitetens många komplicerade lager.
Författaren beskriver sin uppväxt som en känslomässig bergochdalbana. Själv blir hon ett ekorum för samhällets fördomar och i perioder känner hon förvirring och äckel inför sin transsexuella identitet. Hon kliver ut ur garderoben för att åter ta betäckning i förnekelsen. Till slut vågar hon bejaka det hon alltid vetat och lyckas, efter flera försök som präglas av förnedrande bemötande, komma in på Scenskolan som landets första transsexuella skådespelarelev.
Aleksa Lundbergs författardebut är av det ogarderade, risktagande slag som verkligen kan sätta fart på läsarens egna tankar. I de avslutande kapitlen dekonstruerar Lundberg kön så grundligt att de flesta invanda föreställningar ställs på huvudet. Hon lär sig att släppa fram även sina maskulina kvaliteter och ifrågasätter sitt tidigare mål att passa in och vara ”en kvinna bland andra”. Idag identifierar hon sig som bögtjej med lesbiska erfarenheter. ”Eller varför inte människa, rätt och slätt.”
